Strax utanför Baskemölla ligger en samling hus. "Välkomna till fots" står det på en skylt. Det blåser svalt i det öppna landskapet. Havet syns en bit bort. Vårt mål är Grynna gård, men här finns inga tydliga adresser. Bara hus som ligger hipp som happ. Platsen är Österlens första ekoby.
Vi frågar en flicka efter Nyströms hus och hon pekar uppåt vägen. Huset hon pekar på är inte klart ännu. Byggställningar och målarfärg står framme. En hund tittar nyfiket fram bakom staketet. Vi knackar på. Öppnar dörren gör Olof Nyström, initiativtagare till ekobyn i Baskemölla och grön eldsjäl. Han hälsar oss välkomna och eftersom vi redan har ytterkläderna på ger vi oss ut i blåsten för att se närmare på byn. Han är ensam hemma men låser inte dörren.
- Vi låser aldrig. Bara på natten, om vi kommer ihåg det.
Baskemölla ängar är en vacker plats. Olof Nyström guidar oss med vana steg. Ekobyprojektet lockar en del nyfikna till Österlen. För hans egen del väcktes tanken om en ekoby när han för snart trettio år sedan läste samhällsplanering på socionomutbildningen. En kursare gjorde ett projekt om ekobyar.
- Då blev tanken om ett annorlunda boende satt på pränt. Jag började undra varför man inte tog tag i den här tekniken, säger Olof Nyström, som byggt sitt hus i ekobyn själv.
Vi går över en äng och ser ut över husen i byn. Många av dem har en väldigt egensinnig arkitektur. Det viktigaste är att materialet är hållbart. När man ritat sitt hus och bestämt material ska detta godkännas av den ekonomiska föreningen i byn. Detta krav är inskrivet i stadgarna.
- Material som är hållbart ska kunna återgå till naturen. Man måste undvika fossilt material som plast och metaller. Men det är en ständig avvägning. Aluminium är till exempel svårt att bryta ned men enkelt att återvinna. Vilket väger tyngst?
Sveriges första ekoby, Tuggelite utanför Karlstad, var inflyttningsklar 1984. Det dröjde till 2001 innan det första spadtaget togs i Baskemölla. Året efter stod det första huset klart. Detta är också det största, med ett stort fönster mot havet. Inne är det sju meter från golv till tak. Eftersom havet ligger mot norr är det ur ett ekoperspektiv inte optimalt att ha stora fönster åt detta håll. Söderfönster som är mindre till storleken är mer resurssparande.
- Som någon sa: här var utsikten viktigare än insikten, säger Olof Nyström.
Olof Nyström berättar att många som kommer på besök frågar om man får bygga sitt hus hur som helst. Det får man. Men Olof är tveksam.
- Är hållbara material tillräckligt för att det ska ses som ekologiskt, frågar han retoriskt.
Vi går vidare till ett hus med tornrum.
- Det där är Thorstens hus. Han är från Danmark. Han har alltid burit med sig tanken om att ha ett torn, säger Olof Nyström.
Det blåser starka vindar i byn, men inne i familjen Nyströms hus är det varmt och ombonat. Det finns en bakugn i köket som värmer upp huset, men kan också användas till brödbak. Familjen eldar en gång om dagen och huset har även golvvärme.
Elen är traditionell men Olof Nyström drömmer om att få sin el genom solceller och ett småskaligt vindkraftsverk. Alla hus i byn utom ett har vanlig el, men den familjen planerar att dra in det.
- Man måste ta in vanlig el för familjens skull. Själv hade jag kunnat skippa teven.
I köket är det gemytligt. Krukor i fönstren, torkade blommor hänger ovanför matbordet. Ved står i travar under bakugnen. Trasmattor och lågt i tak med bjälkar.
Huset är nästan färdigställt. De har byggt i sex år, eftersom Olof Nyström inte vill ta stora lån. De köper material när de har råd. Det är därför hans hus fortfarande till viss del är en byggarbetsplats samtidigt som hus som påbörjats senare sedan länge står klara. I somras byggdes trappan upp till övervåningen. Huset kommer att stå helt färdigt nästa höst.
När vi sitter i det trevliga köket kokar Olof vatten på gasspisen. Lisa Nyström, hans hustru, har kommit hem och står vid vasken och skalar potatis.
- Det börjar bli lite kallt, säger Olof.
- Ja, vi glömde ju elda, säger Lisa, och spolar vatten.
Olof börjar riva tidningar och fyller på ugnen med ved och papper.
Familjen är ännu inte helt självförsörjande. De har ett växthus och har börjat med egna odlingar. I övrigt köper de Kravodlat och ekologiskt från en bonde i en närliggande by. Det finns även 70 fruktträd i byn. Träden tillhör alla. Nästa steg är att odla sin egen säd.
- Vi behöver inte gå omvägen via kvarn, bageri och affär. Då slipper vi också alla tillsatser, säger Olof Nyström, och menar att det visar på hur onödig hela förädlingsprocessen är.
Utanför huset traskar tre värmländska skogsfår.
- Jag använder pälsen och tovar. Visst är de fina, säger Lisa Nyström.
Olof Nyström berättar att ett får kan räcka för att ge mjölk till en hel familj. Självförsörjningen är kärnan för familjen.
- Kan vi bli självförsörjande behövs inte transporter. Livsmedelsindustrin slukar enorma fossila resurser. Kan du dra upp din egen morot minimerar du resursslöseriet, säger Olof Nyström.
Husets toalett har separat urin- och fekalieuppdelning.
- Vi män måste lära oss att sitta, annars fungerar det inte. Urin har lika mycket näring som vi behöver gödning till den mat vi äter, säger Olof Nyström, och faller återigen tillbaka på kretsloppstänket.
Det är få i byn som kommit lika långt med självhushållningen som makarna Nyström.
- Jag trodde att alla som kommit hit hade läst stadgarna. Men fler och fler vaknar. Om tio år har vi kanske en blomstrande trädgård, säger Olof.
Nyströms byggde huset för att barnen skulle kunna växa upp på ett och samma ställe, men nu när huset börjar stå klart är barnen snart utflugna. Nu är det barnbarnet Kevin som springer och leker i huset. Ekobyprojektet drog verkligen ut på tiden.
- Men vi fullföljde tanken ändå. Även vuxna barn ska kunna bo här, säger Olof.
Familjen flyttade till Österlen för att förverkliga sin dröm. Som Olof säger: "att bo i ett socialt sammanhang där man hjälper varandra och minimerar kostnader för oss och andra".
- Det är sådana tankar som är drivkraften. Min storebror jobbar i affärsvärlden och bor i en villa i Södertälje, bjuder på fördrinkar och trerätters. Det är en livsstil som aldrig tilltalat mig.
I takt med att mörkret faller börjar det bli dags att lämna Baskemölla ängar.
- Kom gärna tillbaka, ropar de i dörren.