Vi åker genom ett slagregn de sista fem milen. Sikten är nästan obefintlig men genom regnstrimmiga rutor skymtar vi det böljande västgötska landskapet. Omständigheterna är usla för ett trädgårdsreportage, men när vi kommer fram till Maitie och Sture Alfgården i Sätila upphör regnet tvärt. Både de och det lilla samhället badar i solljus och glittrande fräschör.

Den prunkande och välskötta trädgården framför huset ger ingen riktig fingervisning om vad som döljer sig innanför portalen in mot baksidans trädgård, vilken är helt dold mot gatan. När vi stiger in blir vi bara stående, andlösa. Ett paradis breder ut sig framför våra ögon, en oändlig artrikedom i form och färg, med en bergskam som reser sig i fonden. Däruppe står då och då rådjur och stirrar lystet ned, så mycket mumsigt på ett och samma ställe, men de hindras effektivt av ett ståltrådsnät, nästan osynligt för oss här nere.

Även bergen är bevuxna, både med barrväxter och annat som inte är så kinkigt med jordmånen. Maitie brukar slänga ned lite jord bara, och ser om det tar sig. Och det gör det för det mesta.

Nästan varenda liten plätt av trädgården är planterad, Sture muttrar lite om att ”nu går det knappt att ta sig fram här längre”, men han ser omåttligt nöjd ut. Man skymtar olika teman, gjorda med omsorg och stor känsla för komposition och färg och samtidigt lite wild and crazy.

När vi hämtat oss efter den första hänförelsen och överflödet infinner sig fridfullheten. Den här trädgården vill man stanna i, och upptäcka bit för bit. Stanna vid lunden, sitta en stund i kaffegrottan, spegla sig i någon av de små dammarna som det växer nate i, vandra mellan de små sittgrupperna som är placerade för att parera en vandrande skugga. Kanske plocka några jordgubbar eller ett smultron i den soliga bergsskrevan, gjord för barnbarnen att klättra till, ett litet äventyr som slutar i en belöning.

Det finns bara ett enda ställe i denna 1 300 kvadrat stora oas där plantering är förbjuden och det är en orörd bit av en backe där vårens först blåsippor och sedan vitsippor växer vilt, för att efterföljas av liljekonvaljer. I detta fall låter sig Sture icke bevekas, och Maiti njuter av det vilda hon också.

Detta prunkande västgötska paradis är helt Maities verk. Hon hänvisar till sin stora rastlöshet, vill alltid ha något projekt på gång, skapa med händerna. Med envishet och överskottsenergi har hon släpat hem stenblock och naturstenar som hon hittat. Hon började storstilat redan när de flyttade in för trettio år sedan.

– Hela jäkla berget var täckt av mossa. Jag tyckte inte att det var vackert. Jag ville ha klipporna kala, det är ”hemma” för mig som är uppvuxen vid Hallandskusten. Så jag satte i gång och knäskrubbade alltihop med stålborste. Jag slet ut några borstar under en sommar, innan någon berättade att jag kunde använda högtryckstvätt, hahahaha.

Det måste ha varit en syn för ögat. Vad gjorde du då, Sture?

– Jag lät henne hållas, säger han, och skrockar.

– Grön mossa kan vara vackert på stubbar, men inte på berg. Jag ville få in den grå tonen, den gör sig så fint till lila och blått, säger hon.

Maitie är väldigt svag för vitt i olika nyanser. Det blir så vackert i skymningen, tycker hon. Men rött förekommer inte i hennes trädgård.

– Nej, jag är nästan allergisk mot rött. Jag störs i min själ om inte färgerna harmonierar mjukt, så jag fegar och kör milda färger.

Särskilt fegt känns det inte. Och hon har ingen aning om hur många arter hon har i sin trädgård. Men hon vet var det doftar mest, och där går hon ofta och gärna och drar med handen, över en lavendel eller en barrväxt.

– Ibland när jag går runt här tänker jag ”herregud vilken tur att jag gjorde allt detta när jag var yngre, i dag skulle jag aldrig orkat”. Numera handlar det mest om att aldrig låta det gro igen. Man måste hela tiden gå runt och pilla, ibland går jag hela dagarna, säger Maitie.

Kan ni någonsin åka härifrån på sommaren?

– Det är svårt, framför allt om det är varmt. Men å andra sidan, varför ska jag åka till Grekland eller Italien sommartid när jag har det så bra här? Det kan jag göra på våren eller hösten.