Christina och Stanley Baines kök är svenskt sekelskifte med inslag av engelsk och fransk bondekultur. Serveringsskåp, bjälkar i taket, välvd spiskåpa med järnlist, svart spis, breda golvplankor och massor av gamla kopparkastruller. Det kvadratiska arbetsbordet i mitten ser tillräckligt robust ut att nacka en höna eller två på. Men när de lagar mat är det gärna rätter från det indiska köket på menyn.
Christina Baines fick smak för det indiska redan som sjuåring. För det var då, 1951, som hennes pappa Åke Thambert köpte Indiska Utställningen och bytte namn till Indiska Magasinet. Christina och hennes syskon fick hjälpa till i butiken från unga år och när hon inredde sitt första egna hem var det fyllt till brädden av indiska influenser.
Det var indiska mattor, keramik, buddor och starka färger. Jag klädde till och med sofforna i indiska tyger, säger hon.
Hem nummer två var något mindre färgstarkt, där fanns vita vikskärmar, rökbord och stora indiska bonader. När hon träffade sin andra make för 30 år sedan, engelsmannen Stanley, så gjorde den brittiska stilen entré, han har en stor passion för gamla möbler. Bland annat har de skeppat över öppna skåp och skänkar, så kallade ”dressers”, från hans hemland.
– Vi delar visserligen intresset för Indien och han har också arbetat där en hel del, men han tyckte att det blev lite ”too much” med enbart indiskt. Så då blev det mer rustikt engelskt, fast med många indiska inslag. Vårt förra kök var till exempel kaklat med gammalt indiskt kakel i alla färger, säger Christina Baines.
För elva år sedan flyttade de till sin nuvarande sekelskiftesvåning i Vasastan. Det var den epoken, förra sekelskiftet, som fick ange stilen i nya hemmet. Christina sålde av mycket av de indiska möblerna, och stuvade undan sina gamla indiska textilier. Sedan plöjde hon böcker om svenska sekelskifteshem tillsammans med sin man.
– Serveringsskåpen var rivna i vår lägenhet, men Stanley ritade av dem hos en granne. De var byggda precis som vi gjort det, i vinkel, men i de andra lägenheterna är det en vägg mellan köket och serveringsgången. Vi valde att ha det öppet, vi gillar att laga mat och ville ha ett inspirerande matlagningsområde.
Stanley kände en engelsk köksbyggare, tillsammans med honom ritade Christina och han sitt drömkök under en helg, sedan byggdes det mesta på plats.
Det svåraste var serveringsskåpen, sådana finns inte i England, men det gick bra, med pärlspont och allt. Golvplankorna i ek skeppades hit från England, och är sammanfogade med träplugg. Takbjälkarna är ”fusk”, de är uppsatta för att dölja ledningar och rör, och har inbyggda spottar. Den ”slitna” dekorationsmålningen på bjälkarna har Stanley gjort på fri hand.
– Spiskåpan är också fusk, den är gjord i trä av en duktig snickare, och sedan är det puts utanpå, som är lackad. I nederkanten sitter en järnlist gjord av en engelsk klensmed. Jag såg den kåpan i en bok om gamla sekelskifteskök och tyckte den passade här. Och så döljer den fläkten.
Bredvid spisen har de en bänkskiva gjord av gammalt tegel som de hittade i Frankrike, som sedan är lackad. I stället för en svart järnspis, som man hade förr, har de en dubbel gasspis från Smeg, med elugn. Trots att det inte finns någon gas indragen i huset.
– Vi har en gasflaska i ett ventilerat skåp bredvid. Det är isolerat bakom spisen och vid skåpväggen och det är godkänt av brandmyndigheten. Vi älskar den här spisen!
Även om köket är väl tilltaget så är den stora köksbänken inte gjord för att sitta och äta vid. Det gör man i stället i matrummet i närheten, med ett bord som kan bli tre meter långt i utdraget skick. Det behövs. När den närmaste familjen är på middag så är de tretton personer. När Stanleys barn och barnbarn kommer på besök så är de tjugotvå.
– Men både barnen och barnbarnen älskar att sitta här i köket när vi håller på att laga mat. Det här är ett kök att vara i, säger Christina Baines.