Allt i mitt barndomshem är mycket förfallet, och nedbrytningsprocessen har tilltagit alltmer för varje gång som jag besöker stället: en ny bräda i innertaket har gett upp och fallit ned, en takränna på utsidan har följt samma väg mot jorden. Ytterligare ett fönster har gått sönder, och hallonbuskarna blir allt ymnigare mellan golvplankorna.
I detta hus på gränsen till småländska höglandet har några generationer levt och fått sin utkomst under knappa förhållanden. Min far och mor var de sista småbrukarna här.
De hade ibland fyra, ibland fem, mjölkkor, en häst, några får och tre barn. Det var med sorg över ett förlorat liv som de av den obevekliga "utvecklingen" tvingades lämna allt de åstadkommit på denna lilla gård.
Nu växer åkrarna och betesmarken sedan länge igen och på mossen står vattnet halvmeterdjupt eftersom ingen rensar dikena.
Jag visste det inte riktigt säkert då, att inte heller jag egentligen hade något val, men själv närmast flydde jag en gång därifrån, från mitt hems fattigdom och brist på utblick över världen.
Allting sönderföll i detta hus redan då vi bodde där. Bara köket och en kammare värmdes upp på vintern, och omständigheterna var ideala för förruttnelse likaväl som för allehanda småkryp som åt upp vad de kom åt. Träet i möblerna kunde när som helst falla ihop i ett moln av damm.
Jag minns fortfarande en gång då jag sittande vid bordet i kammaren förgäves brottades med ett mattetal som jag fått i hemläxa. Till slut blev jag arg och slog näven i bordet. Sådant brukar straffa sig självt – man får ont i handen – men döm om min förvåning då bordsbenet i stället gav vika. Det gick inte av, det helt enkelt trycktes samman, blev till stoft.
Det fanns dock en möbel som småkrypen inte rådde på, en sekretär – "snedklaff" som vi sa – i massivt ekträ. Den stod på central plats rakt fram i det vanligtvis ouppvärmda finrummet.
I lådorna innanför klaffen på sekretären hade min far sina viktigaste papper: kvitton och annat som var oundgängligt vid en bondes deklaration till exempel. Här fanns också ett par lönnfack, vilka jag som barn fann mycket spännande. I de fyra större, yttre, lådorna förvarades kläder.
Sekretärens historia förlorar sig någonstans i andra hälften av 1800-talet. Vid ett tillfälle åkte min morfars bror för att hämta "snedklaffen", som stod kvar på gården efter modern. Han ansåg sig ha blivit förfördelad vid arvsskiftet och var inte riktigt kontant med sin bror. En kamrat till honom skulle fungera som bärhjälp, för vid den tiden fanns ingen riktig väg fram till gården.
Kamraten lyfte sin ände av "snedklaffen" men ställde genast ner den igen och började gapskratta, så berättar familjesägnen. Pjäsen var så tung att han nätt och jämnt rådde på den, och det var över en kilometer till stora vägen. Ett omöjligt företag. Brodern kom aldrig tillbaka.
Så hände det sig att denna möbel räddades till min morfars gren av släkten och därmed så småningom också till mig själv. Nu står den i mitt eget (ständigt uppvärmda) vardagsrum. Den pryder sin plats, och den utgör en del av min barndom.