Säger jag att jag inte förstår mig på längtan efter att bo stort så svär jag väl i kyrkan. Är man en flitig läsare av inrednings- och bostadstidningar är väl drömmen minst en 300-kvadratmetersvilla?

Men jag svär på att stort inte är min dröm. Såg nyligen mitt favoritprogram ”En plats på landet” där paret skulle ha behövt rullskridskor när de lagade mat för att hinna mellan spis och diskho. Jag förstår inte vitsen med kök stora som balsalar. Jag förstår inte heller varför det inte räcker med ett gemensamt rum och att alla sedan får sin egen vrå?

I det här numret av DN Bostad skriver vi om hur man kan dela av sina rum för att få plats för alla när familjen växer. Litet, fint och mysigt.

Och så ett förtydligande: Förra veckan skrev jag att betong är miljövänligt. Det är inte helt sant eftersom det kan bli skadliga utsläpp under tillverkningen.