Konstnären Tor Svae har starka åsikter om byggande. Han ogillar rätvinkligt tänkande och hyllar svartbygget.
– Alltså, jag vill inte gå på korståg mot arkitekter. Det finns många duktiga – som Gert Wingårdh, Ralph Erskine eller den brittiske fantasykonstnären och arkitekten Roger Dean. Men mycket av det som byggts är ju så livlöst.
– Hus kan inte heller byggas för evigheten. De måste få leva och förändras. Arkitektidéer kan ibland bli snudd på heliga. Det är helt åt skogen, säger han med eftertryck.
Han har en bitande ironi och en smittande entusiasm när han berättar om sitt skapande.
Han tror på svartbygget av princip.
– Nu får de väl hicka, de i byggnadsnämnden som är byråkratiskt lagda. Men det måste bli lättare att få bygga. Folk skulle känna sig friare och gladare.
– Det behöver inte vara stora byggen, bara en altan eller ett torn, som man borde få göra utan bygglov.
När han själv bygger börjar han i ett hörn, aldrig med någon ritning, utan låter det växa fram som en målning eller skulptur. När växthuset tog form på tomten började Tor med en telefonstolpe i ena hörnet, passade in de gamla fönstren, satte dit en ny stolpe och fortsatte så att modellera fram huset.
– Det första årets tomatodling misslyckades dock, så växthuset fick bli ett mathus i stället. Vi kan grilla här inne eftersom tegeltaket släpper igenom röken. Här finns en kamin och infravärme så vi äter här så ofta vi kan.
Tor och Inger Svae köpte ladan på Svartsö i Stockholms skärgård 1997. De delar den med Gun och Anders Forsslund. Tomtgränsen går mitt över huset.
– Faktiskt en bit in i deras del av ladan. Vi brukar reta dem med att vi har del i deras hus.
Ladan var starkt förfallen. Bara grunden och några av 1700-talsstockarna – som nu syns i taket – var ok.
– Vi var tvungna att riva. Men det var krut i huset. Det ville inte ner. Bara att riva det ena hörnet tog två dar med traktorer.
De tog in den lokale snickaren Mats Ringkvist som reste en helt ny takstomme utanpå – med kraftiga järnbalkar och limträ.
– Han var lite orolig för storleken på bygget så det är rejält överdimensionerat. Det kan bära 30 traktorer, minst!
Sedan såg de till att taknocken inte blev rak utan svajig som den gamla.
Det ska nämligen inte vara rakt när Tor bygger. Den som sett något av hans konst eller scenografi, som på Junibacken eller Mulle Meck-lekparken i Järvastaden till exempel, vet hur böljande krokigt allting är.
Vattenpass, ritningar och 90-gradiga vinklar är strängt förbjudna.
– Det måste finnas liv i en vägg, i ett rum, menar han
Därför omhuldar han det runda. Mår bra av det och tror att även andra gör det.
Hans fascination syns på delarna plockade från hans först utställning på Junibacken: ”Alfons Åberg”. När den skulle tas ner och kastas fick en del bli till ett runt sovrum. En annan s-formad vägg rymmer köket. Allt i Tors typiska färgskala. Gärna rött och gult och ljusa varma nyanser.
Riktigt spetsiga former går också bra. Bara det är oregelbundet som med ladans ojämnt sågade omlottlagda fasadpanel. Eller det gamla enkupiga teglet som ger liv åt taket.
Alla fönster kommer från ett hus i hörnet Sveavägen/Odengatan som skulle byta till nya.
– De låg slängda i en container. ”Vad ska ni göra med dem?” frågade jag. ”Slänga.” ”Får jag ta dem?” ”Nja, då vill vi ha betalt.” Tre tusen kronor fick jag ge för 40 fönster i olika storlek men med likadan småspröjs!
Det ovala gavelfönstret kommer från Spårvagnshallarna. Och glasverandan hittade han på auktion i Småland.
– Man behöver inte kasta grejer. Det går att göra om gammalt till återvinningsbart.
Fast allt i huset är inte gammalt. Stomme, tak och golv är nytillverkade. Man får ju inte vara rigid, menar Tor. Fast även där gäller att det ska vara levande, det får inte se perfekt ut.
Och det behöver inte heller fungera perfekt. Den trånga, lilla trappan upp till gästrummet på ett loft är snygg, men inte så gåvänlig.
– Den är helt värdelös. Man måste var otroligt duktig för att få till en trappa och jag är ju inte snickare, så …
– Det kommer att bli svårt framöver, när vi har rullatorer …
Tor utbildade sig på Konstakademin i München och började sedan jobba som skulptör i Tyskland.
Att han specialiserade sig på barnmiljöer var inte ett medvetet val. Det växte fram efter att han som skulptör gjort barnmöbler.
– De hade inte funkat i dag. De var fullständigt livsfarliga. Barnen hade slagit ihjäl sig.
– Fast det är inte så farligt att slå sig. Jag menar, det är ju inte meningen att barn ska slå sig. Men de måste få pröva att snickra. Därför finns det alltid med i mina utställningar. Och det finns ju plåster!
– Alltså, det kommer busslaster med barn som aldrig har klättrat, till Mulle Meck-lekparken. Det är inte klokt!
– Det faller hårt på föräldrarna. Även om man inte har en sommarstuga måste man ju kunna ta sina barn till skogen så att de får klättra. Tänk om det kommer en björn! Att klättra är ju det naturligaste av allt.
Tor har några teman i sitt skapande – stegar är ett av dem.
– Det finns så mycket symbolik i dem: livet går uppåt, så pausar det och sedan tar det fart igen, så kan livet eller karriären se ut …
Giraffer är ett annat kärt tema.
– Jag älskar giraffer. De ger en fin stämning. Vet du, de är det enda flockdjur som inte har en ledare. De jobbar i grupp, försvarar sig gemensamt. Sedan sparkar de sina fiender, haha …
Giraffer var heller inget medvetet val. De kom till honom när kranarna som nu står på Beckholmsvarvet skulle målas. Girafferna står där och hälsar på Tor varje gång han tar båten ut till ladan i skärgården.