Jag önskar att någon hade förberett mig. Iklädd tunn sommarklänning, sandaler och rosa läppstift inträdde jag ensam i vår tids manlighetstempel, Det Stora Byggvaruhuset.
Med inköpslistan stadigt i handen försökte jag överblicka utbudet inne i jätteladan. Var fanns fläktarna; på el eller inredning? Vid vilken disk, för tillfället tömd på personal, skulle jag köa? Kunde man få hjälp med geringslådor och fläktar av samma informationskille? Naturligtvis inte.
Några körundor senare började korgen bli full och jag svettades både i panna och nacke. Jag hastade de sista milen ut till brädgården för att göra dagens viktigaste inköp, golvlister. Var fanns personalen? Var det meningen att man skulle rota i detta jättelager alldeles ensam? Nej, det fanns en ung manlig anställd – och en massa manliga kunder som verkade veta exakt hur allt går till i en brädgård. Någon kö såg jag dock inte till.
Till slut förbarmade sig den unge anställde över mig, lite motvilligt. Han förklarade att mina lister fanns någonstans däruppe under taket, pekade lite diffust, och sade att jag fick hämta ned dem själv. Själv? Han måste skoja. ”Nää.” Hur långa är de då? ”4,40.” Men de går ju inte in i bilen? ”Du får såga själv.” Vaaa???
Då stod plötsligt en medelålders anställd med spansk brytning framför mig. ”Vill du ha hjälp?” Min tacksamhet var enorm. Hade denne gentleman friat hade jag sagt ja på direkten.
Fast borde man inte kunna få den servicen som kund utan att behöva tigga om den? Byggvaruhusen tjänar multum på alla hemmafixare. Alla har väl varit nybörjare? Nöjd kund kommer tillbaka. Vem vet, jag kanske har blåställ nästa gång.