När inte formgivaren Daniel Franzén pysslar om växterna i sitt blomsterrum läser eller skissar han.
I ett radhus från 50-talet i Helenelund lyser en rislampa. Ljuset är så intensivt att man undrar vad som döljer sig i rummet på andra våningen.
De sju kvadratmetrarna var på väg att överösas med bråte. Daniel ville ha ett samlingsrum med funktion, men också ett ensamrum, och fick idén att inreda ett blomsterrum. Här samsas nu ett 30-tal växter, svenska och utländska.
– Det känns lite lyxigt att ha ett rum med bara växter, och inte kan jag namnet på alla, men jag är hyggligt bra på att driva upp frön.
Det största trädet med de skira bladen har sitt ursprung i frön från ett träd på Kanarieöarna. Det planterades när dottern Stella, 5 år, föddes.
I den röda, låga hjulförsedda stolen, egen design från 1999, sitter Daniel minst en gång i veckan och läser eller skissar på nya projekt. Läser gör han inte för att samla på fakta, snarare för sitt välbefinnande. Både Bibeln och Koranen står i bokhyllan, ”jag vill bilda mig en egen uppfattning”.
Växterna måste få sitt, både beskäras och vattnas. Väggen har Daniel klätt med furupanel. Golvet i bokparkett har han målat vitt. Väggen är medvetet ojämn i sin struktur. Daniel gillar det skämmiga ihop med det sobra.
Den kinesiska keramiken gömmer sig i förvaringsskåpet.
– Den äldsta teskålen är från Kina, daterad 1650. Skönheten ropade jag in på auktion. Andra keramikskålar, avsedda för te och kaffe, har jag fyndat på loppisar. Skålarna är mina, det är bara jag som uppskattar dem.
– Någon enstaka gång sitter jag här och tar några droppar spansk brandy och känner mig hyfsat nöjd.