Paula Ternströms hall är som en varm teaterfoajé där vänner möts och katten Gråis leker med draperierna.
Två hopfällbara röda sammetsfåtöljer står utmed ena väggen. De är numrerade, 116 och 259, båda är klenoder från Dramatens salong. I andra änden står en röd sammetssoffa från Paulas tid på Odenteatern. Två röda sammetsdraperier med ett nonchalant släp tycks dölja något. Röd sammet. Som på teatern.
– Välkommen till min hall! Här umgås jag och mina vänner och här öppnar jag posten. Rummet fungerar som en mötesplats. Mingel i pausen, varför inte? Ett glas champagne? Det händer att en orientalisk dansös dyker upp och livar upp stämningen.
Paula gillar det orientaliska. Än så länge är taket och väggarna vita.
– Undrar hur taket skulle må av skimrande guld och hur väggarna skulle trivas om de var röda. Jag är svag för det arabiska, teaterfärgerna, den orientaliska looken över huvud taget: mönster, arkitektur och mattor. Jag är nog rätt osvensk. Hallen ska vara en trivsam plats där man gärna dröjer sig kvar när någon annan är på väg.
En gustaviansk byrå liksom en spegel är arvegods. Skulpturen av hennes pappa, litteraturhistorikern Anders Ternström, står på byrån.
– Pappa gick bort i november förra året. Det var en otrolig förlust. Skulptur är en underskattad konstform. Just den här har Ingrid Larsson gjort, min farfars syster och Carl Milles duktigaste elev.
På golvet ett par halvslitna gympadojor.
– Hur det är när jag sprungit rundan i Hagaparken? Som när jag druckit ett glas champagne.
Katten Gråis, en sofistikerad russian blue, gillar draperiet.
– Gråis klär i rött.