Elin Ivre hyllar sömnadskonsten och materialkänslan genom att sy kläder som är inspirerade av folkdräkter.
– Jag tycker att jag lever lyxliv när jag umgås med mina plagg, säger Elin Ivre.
Hon kallar det hemtrevliga rummet för ”näste” eller ”lejonkula”. Raskt stegar hon upp rummet till tjugoen kvadratmeter. Tjugoen kvadratmeter med oumbärliga måsten: måttband, nålar, trådrullar, allt samlat i etuier. Skisser, blyerts och tusch är systematiserat i hurtsar. Rummet är som en syateljé där tiden dröjt sig kvar. Det skulle mycket väl kunna vara ett rum för umgänge, men det här är Elins egen boning.
– Rummet är min kärna, fönstren är små och inte mycket att hurra för, men ljuset fungerar, och det är härifrån jag utgår när jag sitter och arbetar.
Nu ser Elin fram emot att symaskinen av märket Singer ska få sin givna plats på det höj- och sänkbara arbetsbordet.
– Jag skulle vilja ha ett jättestort bord som man kan äta vid, dansa på och drämma en yxa i.
I soffan sitter hon aldrig, någon teve har hon inte. Egentligen jobbar och sover hon bara här.
– Vad jag tycker om retroprylar? Ja, det är väl ... Designhistoriskt kul.
Elin jobbar med det vackra som kännetecknar traditionella folkdräkter. Tanken är att skjutsa in det i moderna sammanhang.
– Plaggens skärningar, detaljer, textiliernas kvaliteter. Jag får aldrig nog av alla kulturella skatter.
På väggarna hänger de finaste plaggen. Inte helt praktiskt, men de ger en kick när hon kommer hem.
Hon talar sig varm om yllet, i synnerhet vadmal, även om siden var första förälskelsen.
– Det frasiga ljudet är fantastiskt. Å andra sidan är vadmal lättare att forma.
Dagsländemode intresserar inte Elin:
– Mina plagg ska hålla i minst hundra år.