Lotta Signeuls vardagsrum har stått på tillväxt, och är nu lägenhetens magnet.
Går man rakt igenom hallen med den iögonfallande fondväggen hamnar man i vardagsrummet. Efter sex år har allrummet som Lotta Signeul föredrar att kalla det vuxit till sig med bravur. Ytan, trettio kvadratmeter, är långsmal. Ljuset strömmar in från ett håll.
– Jag gillar rymden, helheten och rummets arkitektur. Färgskalan är medvetet sober: vit, gräddvitt, brun och grå. Accessoarer i klara färger känner sig inte hemma hos oss, fast jag har planer på att smussla in något plommonfärgat, säger hon.
Många av möblerna är arvegods, som skåpet från Grekland och stolarna från Hälsingland, men det hindrar inte Lotta Signeul från att låta ett nydesignat Ikeaskåp och minimalistiska sidobord av Konstantin Grcic kampera med en svulstig spegel.
Till allrummet söker sig Lotta Signeul för att det är lägenhetens mest trivsamma rum. Hon gillar att boa in sig i den grå, kostymmönstrade hörnsoffan. Där läser hon, men det är också i allrummet som familjen samlas så gott som dagligen för olika aktiviteter: maken Christer lyssnar gärna på musik, medan barnen pysslar med sitt.
Det massiva soffbordet med sjabbig vintagekänsla fick Lotta Signeul överta av de förra hyresgästerna. De vita vägghyllorna är placerade så att de rymmer alltifrån böcker till cd-, och lp-skivor.
Mycket enfärgat, inte ens en mönstrad kudde. Fast Lotta Signeul sätter sig inte på tvären när mönstrat kommer på tal. I familjen är det främst maken som är strikt med färgskalan, det är också han som står för experimentlustan.