En febrig Helene Billgren är inte alltid på språng till ateljén. Vi gluttar in i hennes klädvårdsrum. Vad gör hon?
Konstnären Helene Billgren har lyxat till livet med ett klädvårdsrum. Inte stort, hon stegar upp ytan på två röda, och säger snabbt tolv. Tolv kvadratmeter med pryttlar: skärp, blixtlås, nålar, trådrullar, måttband ...
– Jag lever lyxliv när jag umgås med mina kläder, både när jag syr för hand och när jag drar i gång symaskinen. Den är basic, klarar raksöm och sicksack, men jag föredrar att sy för hand. Maskiner har aldrig varit mina vänner.
Det är inte varje dag Helene Billgren lappar och lagar, men hon tar en sväng in i rummet så gott som dagligen. I garderoben hänger klädfynd från Stadsmissionen och kyrkliga julbasarer, men till och med de har blivit prismedvetna. Gamla inredningsdetaljer från decennier som för länge sedan passerat hittar hon i containrar.
– Det är ingen konst att fynda. Gå inte och såsa, ge innehållet en blick.
Mysigt som klädvårdsrummet är, skulle det kunna vara ett rum för umgänge, men det här är Helene Billgrens eget rum. Här finns till och med en gammal brun väggtelefon som fungerar.
– Prylar behöver inte alls vara snygga, estetik är rätt trist.
De mönstrade gardinerna var för korta för fönstret, och då gällde det att hitta en fiffig lösning: Helene Billgren förlängde dem genom att sy på svarta silkesfransar.
Ernst gitarr står på trekvart. När lusten faller på testar Helene om hon minns några ac-kord. Gamla instrument är bra att ha om suget efter en liten musikstund uppstår.