I den grå soffhörnan lutar sig Rigmor Gustafsson tillbaka och blickar ut genom fönstren. Utsikten påminner om vyn över Washington Square Park i New York. Soffan står där den gör sig bäst: i ett hörn. Tack vare den öppna planlösningen och tolv fönster fördelade på sextiotvå kvadratmeter ser hon köket och matplatsen, och även om hon sitter i soffan och jobbar är hon med på ett hörn.

En stund senare halvligger hon i den svarta saccosäcken och lyssnar på musik.

– Om jag är ordningsam eller pedant? Jag vet i alla fall var skåpet ska stå, säger hon.

Mycket vitt. Inte en enda orange eller gräsgrön accent. Det är inte Rigmor Gustafssons grej.

– Jag föredrar enkla, ljusa linjer, även om jag älskar afrikanska masker, och hittills burit hem några stycken.

Rigmor Gustafsson säger att hon inte samlar på någonting, men i fönstren står bilder från hennes föräldrahem i Värmskog, och ett antal bruntonade fina porträtt.

– Bilderna på mamma, pappa och morfar ligger mig närmast om hjärtat.

Rigmor Gustafsson reser mycket. Idésprutan går för högtryck, så värst mycket tid till att dona i hemmet har hon inte.

En hel del musik har tillkommit i bostaden. Det akustiska pianot har en framträdande position, ”utan det hade jag inte klarat mig, det är rummets viktigaste möbel”.

– Att ha en replokal låter kanske lyxigt, men å andra sidan skulle jag inte klara av alla turnéer utan att gå dit och repa.

Från början var Rigmor Gustafsson gitarrist, men med tiden övergick hon till att öva skalor på pianot.

– Nu spelar jag för att det är kul. En gång var jag instrumentalist. I dag är jag sångerska med värmländska rötter.