Den gamla jungfrukammaren är kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths arbetsrum — fyllt med minnen.
— Jag är förtjust i arvegods och vill omge mig med saker som betyder något och som jag mår bra av, säger hon.
En inte allt för ergonomisk stol kommer från maken Ulfs familj liksom skrivbord och matta som alla har sin patina.
– Lampan är egentligen en vas. Den kallas falske farfars urna. Min farfar dog tidigt och hans bror trädde in som extrafarfar och kallades falske farfar.
Resten av hemmet vittnar också om tidigare släkten. Lena Adelsohn Liljeroth inser att en utrensning är ofrånkomlig så småningom, men hoppas att barnen, Erik, 27, och Ebba, 26, ska förmås att uppskatta och ta hand om familjeklenoderna. För hon har svårt för att brutalt göra sig av med ting som bär på en historia.
– På skrivbordet har jag ett foto av mormor och mormors mor. Jag känner mig som en länk i en kedja av kvinnor och känner att jag har ett ansvar gentemot dem, som aldrig fick de möjligheter jag har fått. De fick inte utbilda sig och hade inte ens rösträtt förrän sent upp i åren.
Hon beskriver sig som en hemmakatt, road av heminredning men inte speciellt trendkänslig. När maken var landshövding i Stockholm 1992–2002 flyttade hela familjen till tjänstebostaden, Tessinska palatset mitt emot Slottet.
– Vi tog med alla möbler. Palatset blev också ett hem för hemmet är ju där familjen är.
Som kulturminister ligger också arkitektur- och designfrågor på hennes bord. Hon vill gärna se mer spännande och nyskapande arkitektur men är ingen vän av att spränga in skyskrapor i gamla delar av Stockholm.
– Det kan bli själlöst. Och jag är rädd om Stockholms själ.