Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bostad

Krönika 8: Äkta svensk 1700-talsekologi

Kan man egentligen tänka sig något modernare än ett gammalt svenskt timmerhus?

Timret, byggnadsmaterialet, togs från platsen där huset skulle ligga. Trädstammarna bilades till stockar och knutades ihop i hörnen. Inte en enda spik behövdes för att hålla ihop denna mastiga konstruktion. Stock lades på stock och man staplade på tills rummen var höga nog.

Tätningen blev oftast av mossa – gratis från skogen. Torven till taket hämtade man ute på närmaste myr (det fanns våtmarker förr i tiden), eller så gick man ut på åkern och skar halm, eller skördade vass i sjön.

Fanns det i stället lera i marken var det förstås bingo. Då kunde man kavla ut leran, forma den till takpannor och bränna den i enkla platsbyggda ugnar. Kan man tänka sig ett mer miljöanpassat sätt att bygga?

Golvvärme var en självklarhet redan då. Det fixade man genom att lägga upp jord i en mullbänk på insidan av husgrunden. Den tog till vara markens värme och hindrade den från att pysa ut och försvinna till ingen nytta.

Tätningen var därför av största vikt. Under huset, eller nergrävd i närheten, låg det freonfria matförrådet. Utrymmet kallades matkällare. Därnere skyddades maten från sommarens värme och från frost på vintern. Detta var före elräkningarnas tid.

När stugan blev för trång staplade man ytterligare några timmervarv ovanpå den gamla stommen – och vips fick man en övervåning.

Tänka sig! Och nu kommer det allra finaste i kråksången: Den dagen gården skulle delas mellan syskonen kunde var och en ta var sin del med sig och flytta den till sin egen plats.

Inte "tag din säng och gå", utan "tag ditt hus och gå"! På det nya stället rullade man fram nya grundstenar och tippade av timret. Med krita hade man märkt stockarna så att man fick upp dem i rätt ordning igen.

En kakelugn kanske också låg på lasset, nermonterad och märkt för att kunna återuppstå. Varje legobit hade sitt eget nummer, om man så säger. Och plötsligt stod huset där på nytt. En sorts knuttimrad Särimner. Kan man bättre illustrera begreppet "recycling"?

Av gruvslam eller järnhaltig lera från byns allmänning kokade man till slut sin rödfärg. Tillsatsen av rågmjöl från åkerns odling gjorde att den fäste på timmerväggen. Hyvlade ytor krävde däremot starkare färg.

Därför var linodlingen viktig, för av linfröna fick man ett ännu effektivare bindemedel. Men ibland var virket så fett och tätvuxet att färgen ändå inte ville fästa. Då slog man en drill i färgpytsen. Ammoniak från urin får nämligen ytspänningen att släppa. Närproducerat skulle man kunna kalla det.

Recyclat, resurssnålt, lokalproducerat, ekologiskt och miljöanpassat. Intet är nytt under solen. I slutändan undrar jag om inte 1700- och 1800-talens timmerbyggnader till och med skulle kunna klassas som funkis? I alla fall i ordets egentliga bemärkelse.

Hur som helst. Visst känns det på något sätt som om gamla timmerhus fortfarande ligger väldigt rätt i tiden?! Väldigt rätt!