Thord bjuder på sig själv, pratar om sina krukor, om sommarens väder eller trädgårdens blomster, alltmedan händerna vant formar kärl efter kärl. Nästan lika gärna står han i kassan i butiken och slår in koppar och skålar.
– Jag har alltid gillat att leka affär, säger han, som förklaring till att hans butik är öppen året runt, även på vintern när det är glest mellan kunderna.
Thord kommer från fastlandet, närmare bestämt Timmele i Västergötland där föräldrarna drev ett jordbruk. Det ligger nära Ulricehamn, förtydligar han, för vem har hört talas om Timmele?
Hans intresse för lera och drejning visade sig mycket tidigt. Han minns en klassutflykt till en keramikverkstad i Alingsås i ettan eller tvåan.
– Jag blev helt tagen av drejningen, och det blev kvar i mig. I sjuan fick vi göra tillval – jag valde två terminer med lera! I gymnasiet fanns en bildlärare som lät mig hålla på med lera så mycket jag ville.
Men Thord kunde inte se keramiken som ett jobb, en försörjning. Det var ju bara så förbaskat kul, som han själv säger med lysande ögon. Efter studenten sökte han till Capellagården på Öland. Lärare vid den första sommarkursen var glaskonstnären Ingegerd Råman, som kort och gott beslutade att han skulle bli keramiker på riktigt.
Efter Capellagården ville han ut och resa, började med ett år i Frankrike hos mästaren Jean Tessier i Villenaux la Grande i Champagne. Där arbetade han mycket med skulptur och reliefer. Sedan fortsatte han till Etelhems krukmakeri på Gotland och drejade stengods hos Egil Solberg.
– Det var nog därför jag hamnade här på ön, säger han.
Men det fanns ännu en viktig resa för Thord Karlsson: Japan. Det blev en rundresa i landet på två månader.
– Japan är keramik, säger han. Tessier introducerade mig, så jag fick träffa den store mästaren Yu Fujiwara. I början var jag en riktig Japanfreak, nästan för mycket, men nu jobbar jag utan att tänka på det. Ändå, det japanska inflytandet sitter i kroppen.
De yttre rummen i Thord Karlssons butik, en ombyggd lagårdslänga, är fyllda av bruksföremål som vem som helst har råd med, ofta i vitt och lysande blått. Den inre lokalen är ett glasrum med hyllor där han har sina viktigaste skapelser, sin konst.
Där dominerar dova jordfärger – grått, terrakotta, brunt, en del dämpat blått. Där syns det japanska, men också former från antiken och klassiska frodiga kannor.
En del kärl har en nästan metallisk glans i glasyren. En del är roligt rutigt, annat prickigt, formerna är både ovala och fyrkantiga.
– Det här, påpekar han, gör jag bara för min egen skull, av glädje, oavsett vad andra tycker om det.
Ett annat hantverk han verkligen behärskar är trädgården. Där skapar han när händerna är trötta på leran. Hans rabatter är alltid imponerande och trädgården är full av väldiga träd och bautastora krukor.