Hej och god morgon!
Veckans ord stavas k-u-d-d-v-a-r.
Det finns inga vanliga höstdagar. Idéerna duggar lika tätt som oktoberregnet, och tur är det, så att man får något gjort, om man nu får det.
Vissa ägodelar har man fler av än andra. Jag lever i ett inferno av kuddar och lampor.
Kuddar är inget som kommer och går, inte lampor heller för den delen. Det är någon trendspanare som gör det till årets fluga. Bara bestämmer det över mitt huvud.
Visst är det fräckt? Så himla fräckt.
Visst är jag korkad? Så himla korkad.
En gång tyckte jag om mina kuddar, och var det något som stod högt i kurs var det den dassigt rosa. Ja, ni läste rätt. Jag kom in i min rosa period ovanligt sent. Det gjorde Lisbeth också. Vi kan kalla henne Lisbeth för att hon heter Lisbeth. Det blir enklare så, men vad vet man.
Nu vet inte jag om hon lever bland travar av kuddar som är på väg att äta upp varandra, men man kan ju inte valsa ner i källarförrådet och dumpa saker och ting, så fort det är något som inte längre passar herrskapet.
Egentligen lullar jag bara ner när jag nosat upp något från tonårstiden, men jag tycks ha gjort mig av med det mesta. Man tror inte att det är sant.
Som de rosa kuddarna från Marimekko. Jag var enda ungen som hade såna i mitt flickrum på en av Mälaröarna, men så var jag också enda tonårsungen på den gatan. Ibland har man flyt.
Den röda golvlampan i plåt är också borta, puts väck, och den är det stort sug efter i dag. Bara så att ni vet.
Taklamporna har alltid hängt på trekvart, och gillar jag någon kan det bli två, kan det bli tre.
Nu sjunger de flesta skärmarna på sista versen, även om de fortfarande får hjärtat att sjunga, men man kan ju inte be dem fara och flyga.
När jag ändå är i farten, och för en gångs skull har ögonen med mig, får jag syn på mormors plyschfåtölj. Den står LÄNGST IN i förrådet, och den väger sin vikt.
Intill den ligger hennes finlampa, art deco.