Hej och God morgon på er!
Veckans ord stavas b-i-l-d-r-i-k-e-d-o-m.
Intrades kollektion ”Pip” slår allt i tapetväg. Jag vet, jag har varit med ett tag, och jag har sett most of it. Det skulle kunna vara en lagomsnygg fondvägg, men vi talar inte i termer som lagom i Skafferiet.
Jag tänker mig ”Pip” i hela vardagsrummet, för att uttrycka saken som allas vår Ernst skulle göra.
Första tanken är att slå upp dörren till skåpet med alla vykort, svartvita bilder och negativ som hittills, och jag skriver hittills, legat i slummer.
Nu är det inte längre tal om att ligga på latsidan. Mitt vardagsrum ska ha samma glöd som alla rum i våra glänsande inredningsmagasin, och då måste jag plocka fram de portioner jag har, och värre saker har jag varit med om.
Men vad vet man.
Det finns människor som är lyckligt lottade, och då menar jag inte dem som vinner miljoners miljoner på lotto, eller vad de vinner på, utan alla dem som lyckas sätta sin prägel på, i bästa fall, allt. Det är här jag kommer in i bilden. Jag tänker ytterligare några varv, och kan tänka mig hur en tapetvåd skulle kunna se ut i slutändan. Man är ju inte född i går.
Ett av mina finaste vykort är motivet över Connemara. Ni vet, ön där himlen är lika blå som på vykorten, och där alla är rödhåriga och heter Fiona eller Sean. Motivet med det vita stenhuset skulle inte tappa färgen av att sitta intill en svartvit bild på liten Sanna med basker i Konserthuset.
Hade jag haft ett uns av förnuft, då på 80-talet, hade jag lyft min Nikon och tagit bilden på hyrbilen, en Renault 4 L, ”Laban”, även om den var plåtig och pestig, eller just därför.
Varför är man så in i norden efterklok. Jag kan ju inte vara ensam om det.
Men vad vet man.
Jag sitter på golvet och går igenom alla bilder för ett första utkast till en rapport, och kommer på mig själv att bara sitta och gapa. Den ena bilden ger den andra, ger den tredje, ger ett tusental, ger en rapport.
Man får se.
Mönstertokar är vi allihopa.