Flyttlasset går norrut, nästgårds, med bara det nödvändigaste skramlande bak i hyrsläpet. Säng – med plats för två – litet bord, ett par stolar av enklaste sorten, sliten snurrfåtölj, hurts.
Första egna bostaden, ett litet studentrum från 1960-talet. Svag doft av härskna ägg i entrén, men lägenheten några trappor upp är ljus och fräsch. Tolv välutnyttjade kvadratmeter. Garderobsvägg, handfat bakom entrédörren och stora fönster.
Hon är förväntansfull men också lite spänd inför det nya. Själva suckar vi av lättnad. Inte för att hon försvinner hemifrån, utan att vi äntligen blir av med åtminstone en del av möbel- och prylhögarna i övergivna rum och förråd – även om det gärna kunde ha varit mer. Någon som suktar efter en tvåtons sekretär eller ett lätt vattenskadat soffbord? En väggpendyl eller kanske två?
Jaja, mossigt blir inte mindre mossigt för att man tjatar om det.
Med bärhjälp går flytten i rasande fart. På vägen ut träffar vi en av de nya korridorkompisarna, som hon delar kök, dusch och toa med.
– Jaha, du ska flytta in här, säger han glatt till henne.
– Ja, och vi med, svarar jag.
Han stirrar klentroget på de grånande föräldrarna, vet inte riktigt på vilket ben han ska stå.
– Vad kul, säger han till sist – och det låter inte riktigt övertygande.