I bostadsområdet Enskede gård i Stockholm förverkligade 1900-talets egnahemsrörelse drömmen om ett sundare liv utanför storstaden, bortom trångboddhet och ohälsa.
Från utsidan ser ännu mycket ut som förr. Längs gatan står de välskötta husen från 1920-talet på rad. Men i trädgårdarna innanför har grusgångar och grönsaksodlingar allt som oftast fått ge vika för gräsplaner, städsegröna växter och studsmattor.
Utom hos Karin Dillner och och hennes make Pär Larsson. Där prunkar åter bondsyrener som häck mot grannen. I täppan bakom huset flankeras de kullerstenlagda gångarna av perennrabatter i snörräta rader. Och längst bort i trädgården frodas än en gång nyttoväxter som planterades av husets ursprungliga ägare, för mer än åttio år sedan.
– Den första tiden här rensade jag mest, och sorterade bort. Det var väldigt igenvuxet. De förra ägarna hade i stort sett låtit trädgården vara och koncentrerat sig på att renovera huset. Det är jag glad åt i dag. Många av växterna var fortfarande originalplantor, fast väldigt förvuxna, säger Karin.
Det vackra huset med vitmålad träpanel och gråblå fönsterfoder byggdes ursprungligen av konstsmeden Ragnar Myrsmeden, som bland annat gjorde kopparutsmyckningen till Stockholms stadshus. Här hade han sitt hem och sin verkstad tills han dog, i slutet av åttiotalet, 99 år gammal.
Från de förra ägarna, som övertog efter Myrsmedens, fick Karin en skiss som Myrsmedens son hade gjort över den ursprungliga trädgården.
– Den hade tjugotalets typiska karaktär, uppbyggd enligt raka linjer med singelgångar och mycket nyttoväxter, berättar Karin.
Fruktträden, som bildar tak i mitten av trädgården – oranie, rossvik, gyllenkroks astrakan och clara frijs-päron – är precis som bärbuskarna mot grannen, kvar sedan Myrsmedens tid. Det gäller också jordärtskockorna och de flesta perennerna.
För egnahemsrörelsen var trädgården först och främst en möjlighet att klara den egna livsmedelsförsörjningen. Karin har också försökt att så långt som möjligt vara trogen den ursprungliga planeringen, med nyttoväxterna längst bak och längs trädgårdens långsidor.
– Men potatislandet valde vi bort. Det kändes inte så intressant.
Även om hon sovrat och rensat ut rejält ger trädgården fortfarande kopiösa mängder frukt och bär varje år. Röda, vita och svarta vinbär, hallon, krusbär i massor, äpplen, plommon och päron.
– Jag försöker ta vara på det mesta. Mamma kommer och hjälper mig att sylta och koka gelé. Det blir många glas och burkar och massor att ge bort som present.
Så smånigom tonades nyttoaspekten i egnahemsträdgårdarna ner och blommorna fick ta större plats. Gärna i avlånga perennrabatter av engelsk typ. Stor möda lades på komposition och färgspel.
Karin drar lätt med handen över växterna vi passerar längs kullerstensgången. Jättevallmo, flox, såpnejlika, pioner, akleja, stormhatt, prästkrage, lupiner …
– Jag har inte köpte en enda planta. De som inte redan fanns här har jag fått eller bytt mig till. Som riddarsporren från min farmors trädgård, och de låga solrosorna, bara en meter höga, som kommer från morfar.
Trots sin relativt begränsade yta, 669 kvadratmeter, känns trädgården väldigt rymling. Med all växtrikedom är det också mycket att sköta.
– Det är ju inte alltid så praktiskt. Både jag och min man arbetar heltid. Men för mig är trädgårdsarbetet ett sätt att koppla av.
Det flesta växterna är perenner. Om man rensar ordentligt, framför allt om våren, så sköter de sig ganska mycket själva, menar Karin. Tack vare den lerhaltiga jorden som binder mycket vatten, är inte heller bevattningen så krävande.
Några långa utlandsresor är förståeligt nog inte längre aktuellt, men det är inget Karin sörjer.
– Jag stannar gärna hemma i trädgården. Varje morgon, före jobbet, tar jag en runda. Och när jag kommer hem igen tar jag en ny. Här händer hela tiden något och det är fantastiskt att följa med i allt som sker.