Anna och Magnus Hermansson har har satt personlig prägel på sitt lilla 20-talshus, där arvegods och reseminnen samsas med modern design och färgstarka detaljer.
Redan när man kliver in i hallen i Annas och Magnus prydligt rödmålade trähus får man en första vink om att här bor en familj som inte räds att följa sin egen uppfattning om hur man skapar ett hem att trivas i.
Det första man lägger märke till i hallen är det indiska förvaringsskåpet i grönlasyr, den knallröda runda ryamattan under den likafullt stoppsignalerande klot-taklampan. Genom den utslagna väggen mot köket tas den röda tråden upp av italienska mosaikkaklet, en vinkelvägg, tapetserad med en röd tapet från Designers Guild och skorstensmurens framknackade röda tegel.
Med denna mix av mycket färg, mönsterblandningar och stram design i samklang med arvegods har Anna och Magnus successivt omvandlat hela den från början ganska nedgångna 20-talsvillan till ett personligt och samtidigt funktionellt hus för såväl stora som små.
– Vi är lite impulsiva av oss, även om Magnus är mer djärv än jag, konstaterar Anna. Men det går ju alltid att ändra och byta ut om vi inte blir nöjda.
Något de definitivt inte ångrat är utbyggnaden av vardagsrummet, den enda ”detaljen” där man tog professionell arkitekthjälp. Med bara 50 kvadratmeter på varje våningsplan kände de att huset behövde mer rymd. Genom att sänka ner golvet en halvtrappa och öppna upp mot trädgården med tio 1,40 meter höga fönster och en glasdörr har man nu fått en luftig och ljus samlingsplats för både vardag och fest. Även här har en knallröd taklampa sin givna plats mot den diskreta soffgruppen i mörkt grått och ett indiskt träskåp i grönt.
Och som pricken över i: de små flerfärgade plexiglasrutorna i fönstrens överkant som ger en omisskänlig känsla av glasveranda på en grosshandlarvilla i skärgården.
– Men de är lätta att ta bort om vi tröttnar, eftersom rutorna sitter löst på utsidan av spröjset, säger Magnus som är pappa till den lite ovanliga idén.
Renovering och inredning av huset har varit ett inspirerande lagarbete är Anna och Magnus överens om, även om det i starten krävde en del offer som att bo i vardagsrummet i flera månader medan köket monterades ned in i minsta vrå för att sedan återuppstå i ny skepnad.
Det italienska mosaikkaklet var den definitivt mest kostsamma ingrediensen, drygt 20 gånger dyrare per kvadrameter än till exempel golvplattorna från Bauhaus närmast spisen och den specialbeställda fyrkantiga diskhon. Snygg tycker Magnus. Något opraktisk kontrar Anna.
Själva det hantverksmässiga byggandet har Magnus stått för, som de kluriga förvaringslösningarna på det övre planet. För att bättre utnyttja de trånga ytorna har t ex två kattvindar rivits bort i ett rum för att på så sätt kunnat ge plats för lådor inbyggda i väggen. Den tillbyggda balkongen utanför föräldrarnas sovrum släpper in mer rymd liksom det öppningsbara takfönstret i dottern Hildas rum. Inredningen går i dämpat guld, brunt och trä med roliga kuddar som färgklickar, utan för mycket ”Kalle Anka-grejer”. Barn växer snabbt ur sina miljöer, menar Anna, och då är det bättre att successivt kunna komplettera med saker som passar ålder och intressen.
Ett exempel på det är att Filip efter några år nu fått flytta ner från övervåningen till ett tonårsrum i källaren med egen ingång. Och på köpet har man fått fler efterlängtade förvaringsutrymmen – en bristvara, verkar det, vare sig man bor i ett stort eller litet hus.