Vissa föremål fäster man sig vid mer än andra. Även om de kanske inte direkt platsar på möbelmässan i Milano – eller ens på närmaste loppis.
Hos oss finns de i teverummet. Två klunsiga fåtöljer av typiskt 70-talssnitt. Svarvade bruna ben, ungefär som de där ljusstakarna som man stolt kånkade hem från slöjden.
Oxblodsfärgad läderklädsel, sliten och sprucken som elefanthud. Och lutar man ryggstödet bakåt, protesterar mekaniken högljutt – i bästa fall. I sämsta fall ramlar hela sätet ned på golvet.
Två sunkiga möbler som inte är värda en spottstyver. Så otrendiga de kan bli. Det bästa man kan säga om dem är att de är ganska hyggliga att sitta i och tål det mesta. Eller rättare sagt – man kan spilla utan att det blir en katastrof. Det märks liksom inte.
Ändå händer det att hustrun stolt visar upp de skamfilade pjäserna, när nya gäster kommer på besök och det är dags för den obligatoriska rundvandringen. Det brukar bli lite undrande blickar tillbaka.
För de kan ju inte veta vilken betydelse just de här slitna och – ärligt talat – ganska hemska fåtöljerna från ett inte alltför gyllene 1970-tal är laddade med.
Här har flera generationer suttit. Här har nymatade småttingar bluppat upp vita rännilar över axeln. Här har svettiga tonåringar slafsat i sig fil, pizza, popcorn, nötter, choklad, chips, nudlar och litervis med cola. Vad kan man inte hitta inne i fåtöljernas djupaste skrymslen?
Nu halvligger vi i det slitna lädret efter en lång dag på jobbet eller i trädgården. Läser eller slöar framför teven.
Och jag undrar – vad händer när vi slänger dem? Försvinner en del av vårt egna gemensamma minne då?