När jag växte upp på 50-talet, var en kniv något av det mest åtrådda, högst upp på önskelistan för en liten grabb. En morakniv.
Helst skulle slidan till kniven vara fastsatt i livremmen baktill på höger sida. Så gjorde de stora grabbarna. Ibland fick man låna och hålla i en kniv, med skräckfascinering nudda vid bladet. Vilken rysning.
En kniv att tälja med och tillverka små träbåtar eller, skära upp den råa falukorven som pålägg till Wasaknäckebrödet.
Det blev ingen morakniv. Som vuxen såg jag armékniven Victorinox. Multifunktionskniven tillverkad för tuffa schweizare med ölöppnare, synål, pincett, sax allt för både tänkbara och oanade situationer en Marlboroman kan hamna i.
Vid jämna trettio blev det presenten. Perfekt för resor och hotellrum.
Till nästa årsnolla var det en kökskniv som gällde. Den ultimata kockkniven som får varje man att känna sig som en superchef och medlem av det prestigefyllda kocklandslaget, på väg till en tv-sändning.
En Sabatier med ergonomiskt handtag, till den tillkrånglade, fusionerande och såsreducerande matlagningen.
Vid ångestladdad jämn födelsedagsnolla var en av presenterna den japanska kniven Global i miniformat. Till det finskurna, finstrimlade, milimetertunna, passande det asiatiskt ångkokta, wokade och fettsnåla.
Utan jämn nolla har jag köpt en ny kniv, en fickkniv. Kanske utan att först reflektera över den känslomässiga impulsen. Nu har jag förstått att cirkeln är sluten. Det är morakniven i en kulturell gestaltning. Hantverk i sameslöjd.
För ögat, det vackrast tänkbara föremål. Silverinläggning, renhorn, handsmitt stål till bladet. Slidan i masurbjörk. Allt omslutet av ett tunt garvat skinn. Ett konsthantverk i master class. Ett föremål att vårda.
Lite känns det som att åkalla de samiska naturgudarna när man håller i kniven.
Det korta skaftet gör att man omedelbart vill karva det torkade renköttet, eller den torkade gäddan som min gammelmor hade i skafferiet. (Vem äter det i dag?)
I dag är det njutningsstund när kniven tas fram, viras ur sitt skyddande läder och läggs bredvid porslinsskärbrädan där den italienska korven med tryffelsmak ligger färdig att bli uppskuren. Samma procedur till den lagrade baskiska getosten som skärs i tunna, små bitar.
Matkulturer som samsas på bordet och ger det bästa av sina traditioner.
Mycket kan man filosofera över när det goda riojavinet, runt och balanserat, läppjas i den globala föreningen.
Tillsammans med en kniv.