Hej och god morgon!
Veckans ord stavas o-r-d-n-i-n-g v-e-r-s-u-s k-a-o-s.
Det här scenariot är inte precis vad man drömmer om.
Efter att en av dörrarna till ett av förvaringsskåpen i sovrummet fått någon typ av spel, förstår jag att jag tagit mig vatten över huvudet, och det som så ofta förr. Inte nog med att det är tidig morgon, det är en sådan där morgon när man ska göra en enkel rutingrej, ta fram en klassiskt randig Marimekko-tjosan ur skåpet, och nada går som man har tänkt sig.
Om man nu har börjat tänka över huvud taget.
Innan jag vet ordet av, en klyscha som passar bra i det här sammanhanget, har jag ändå förmåga att tänka snabbare än tåget. Något måste göras, och det är inte gjort i en handvändning, om någon inbillade sig det.
Jag har gjort några tafatta försök att lösa det här tröttsamma problemet förvaring, men-det-har-gått-så-där. Idéer har gått, fram och tillbaka, hit och dit, för att slutligen hamna i en dunkel återvändsgränd. Nu är jag i behov av en hjälpande hand, och det är inget att deppa ihop över. Samtidigt slår det mig hur mycket jag samlat på mig under åren. Well, well.
Undrar varför jag inte tar tag i textilierna när nu järnviljan råkar ha vänligheten att visa vad den går för. Rensa. Det måste rensas, men vem har hjärta att kasta snyggingduken som en gång var i mormors händer, och vem eller vad skulle få mig att slänga påslakan från 60- och 70-talens mönstervärld, dessutom inköpta i Helsingfors? Där delade jag med mig några av kruxen.
Kuddfodral åker växelvis upp och ner i källaren, och det gör de för omväxlings skull. Något decennium frossade jag i prickigt, senare övergick jag till randigt, och där är jag nu: en randig figur.
Några mönster från textilbältet skulle man gott och väl kunna blåsa liv i, det är bara att testa om de är färdiga för en returflight.
Nu har jag verkligen lagt manken till. Men något gick ändå snett.
I samma veva får dammsugaren spel i städskåpet. Slangen rumlar ut på köksgolvet.
Ett tecken.
Tjingeling!