Såga av frambenen på en Vågöfåtölj från Ikea. Tag en gummilina och sy ihop den med en annan Vågö. Bind fast några trasmattor och madrasser. Nu är din nya soffa klar.
Känns konceptet avlägset? Det tycker inte Anders Jacobsen. Han är designutbildad men kallar sig radikalslöjdare, och hela hans hawaiiskjorte- och slipsprydda jag är en enda stor reaktion mot det mesta som förknippats med möbeldesign sedan modernismen föddes.
Anders Jacobsen, som döpt sitt företag till Lagom Bra, är varken intresserad av massproduktion, perfektion eller självcensur. Han jobbar efter metoden: "Man bara gör, så får det bli som det blir" och har lyckats reta gallfeber inte minst på den Konstfacksprofessor som vägrade att utexaminera honom.
Men Anders Jacobsen är långt ifrån ensam. Redan för drygt tio år sedan började till exempel den holländska designerplattformen Droog Design tala om lathet som designideologi. Behöver världen fler nya produkter? Icke, sade den i Droog aktive designern Tejo Remy och knöt resolut ihop 35 udda byrålådor med ett långt läderskärp till en ny, rund byrå. Sakta men säkert började kretsen kring honom se uniforma och opersonliga drag i den massproducerade möbeldesignen. Det handgjorda, ibland defekta, blev ett slags materiell protest mot ett samhälle präglat av industrialismens krav på standardisering, rationalisering och kollektivisering. Droog Designs ena grundare Renny Ramakers sammanfattade det hela: "Imperfektion är vacker, för att den speglar mänskligheten som den är."
Vid sidan av det massproducerade har det i Europa under de senaste åren växt fram en kritisk rörelse av unga designer, formgivare, arkitekter, konstnärer och konsthantverkare som är mer intresserade av att förmedla mer eller mindre uttalat politiska idéer än av att formge den perfekta produkten. Att göra nya produkter av gamla eller konsekvent välja billiga standardmaterial har blivit ett sätt att ifrågasätta både konsumtionssamhället och rådande smaknormer. I brist på kollektiva projekt med trovärdighet skapar man sina egna, individuella utopier. Det här är möbler för en tid då den enda gångbara ismen stavas individualismen. För vad kan egentligen bli mer personligt än att var och en gör-det-själv?
- För mig handlar det inte om att vara anti, säger Anders Jacobsen. Jag vill bara visa att det finns en glidande skala mellan rätt och fel. Så här kan man också göra! Möjligheten finns, för den som vill. Min pappa snickrade möbler av spånskivor på sjuttiotalet. Det här är mitt sätt att ta vid där han slutade.
Vi har en lång tradition av gör-det-själv i Sverige.
I början på 1900-talet byggde många sina egna hus. Senare har det mest handlat om att renovera. Fast redan Ikea bygger ju på idén att alla ska vara sin egen möbelmontör. Är det nu vi ska steget vidare och bli våra egna möbeltillverkare?
Om den svenskholländske designern Tord Boontje får som han vill är svaret på den frågan ja. Boontjes projekt Rough-and-Ready går ut på att man ska bygga sina egna möbler av sådant man har till hands. En stol, till exempel, kan tillverkas av upphittade plankor, en filt, lite vajrar och tejp. Boontje har lagt ut alla ritningar på nätet, kompletta med bygginstruktioner. Det är bara att hämta hem dem på www.tordboontje.com.
- Jag ser det som någonting väldigt positivt att ge folk möjlighet att tillverka sina egna möbler. Jag vill erbjuda dem insikt om att det finns valmöjligheter. Ge dem information i stället för grejer.
Till dags dato har Tord Boontje distribuerat 31.000 gratis ritningar. Han berättar om unga föräldrar som bygger stolar tillsammans med sina barn och om reklambyråer som avsätter helger för att bygga kontorets möbler.
- Jag vill ta till vara sådant som redan finns och det har naturligtvis en politisk aspekt. Det handlar om att ta kontrollen över sin egen omgivning och att vara självständig. Att sätta ett frågetecken efter ordet konsumtionssamhälle.
- Alla kommer inte att bygga mina stolar, men några kommer att göra det. Jag brukar tänka att Rough-and-Ready-kollektionen är i produktion, fastän utan en fabrik. Allt är lokalt producerat, med lokal arbetskraft.
Men alla är inte lika övertygade som Tord Boontje om att det viktiga med designvärldens gör-det-själv-rörelse är det rent faktiska. Den svenska designgruppen Uglycute, som gjort sig känd för att använda spånskivor och andra standardmaterial i sina hantverksmässigt producerade möbler och inredningar, tror att gränsen för gör-det-själv går vid möbler:
- Att så många renoverar och snickrar hemma handlar om att det blir billigare. Att bygga möbler själv blir dyrare än att köpa dem på Ikea. För oss handlar gör-det-själv-rörelsen inom designvärlden mer om att diskutera stil- och smakfrågor än om att vi faktiskt vill att folk ska bygga sina egna möbler, säger Jonas Nobel på Uglycute.
- Att ha det individuellt hemma blir visserligen allt viktigare. Men det är individualiteten som idé eller ideal det handlar om, säger Markus Degerman på Uglycute. Att folk sätter på sig fritidskläder som tål arktiskt klimat när de ska gå ut i parken eller kör fyrhjulsdriven jeep runt kvarteret när de ska handla mat är delar av samma fenomen.
Det är själva möjligheten som är viktig, inte att man nödvändigtvis utnyttjar den.
Nej, att bygga egna möbler är knappast något som kommer att locka alla. Lika lite som alla dekormålade sina väggar à la Carl Larsson vid förra sekelskiftet, trots att många influerades av själva tanken. De flesta av oss kommer att fortsätta köpa massproducerade möbler. Men inte ens då kommer gör-det-själv-fenomenet att undgå oss. Till och med högborgerliga Svenskt Tenn uppmanar numera sina kunder att delta i designprocessen: i den tennkollektion som kommer att presenteras i höst ingår en gör-det-själv-ljusstake uttänkt av smyckesdesignern Sissi Westerberg. Man köper en låda innehållande tenntacka, slev, form och Svenskt Tenn-stämpel och kan på så sätt utforma sin egen, personliga tennpöl med värmeljus i.
För den som inte känner sig redo för sådant syns också allt fler exempel på en sorts lightversion av gör-det-själv-fenomenet: masstillverkade möbelelement som man själv pusslar ihop till en egen helhet. Den franska designern Matali Crasset har bland annat ritat möbelsystemet Digestion. Det består av stoppade kvadrater klädda med den typ av rutiga shoppingbagar i nylon som Paris immigranter brukar bära omkring sitt bohag i. Med kvadraterna pusslar man ihop sitt möblemang som man själv vill ha det för stunden. Möblerna blir som leksaker. Men leksaker kan också bli möbler. Svenska designgruppen Research and Development har till exempel gjort en flexibel sittskulptur genom att förstora skalan på den sortens vikleksak som finns i standardsortimentet i varenda museishop.
Precis som Tord Boontje har de också ägnat sig åt ren idéproduktion: deras lampa tillverkad av grenkontakter och nattlampor är lättare att montera ihop än vilken Ikeamöbel som helst.
- Den har sitt immateriella värde och funkar som en idé från oss. Sedan kan folk gå hem och bygga en själva, säger Robert Olzon på Research and Development.
Research and Development talar om att hitta tillbaka till den Cajsa Warg-mentalitet som präglade deras far- och morföräldrar men hittills knappast varit utmärkande för deras egen generation. Det är ett förhållningssätt som hjälper dem att pussla ihop gruppens egen, ekonomiskt osäkra tillvaro. Men framför allt handlar det om att ta till vara det språk som gamla saker talar:
- Det är tacksamt att som designer jobba med saker som finns, för de är redan laddade med värderingar, säger Daniel Olsson på Research and Development. För oss handlar den här arbetsmetoden mer om att fokusera på skönheten i idén än om ett uttalat politiskt engagemang. Vi jobbar med ett slags materiell retorik som är tacksam att använda när man vill åstadkomma tänkvärda prylar.