Det är inte bara vi som formar våra bostäder, de formar också oss. Därför borde vi
reflektera mer över vilken typ av bostäder vi producerar, tycker arkitekten Andreas Martin-Löf.

För Andreas Martin-Löf fungerar en bostad ungefär som en dator. Den är uppbyggd av hårdvara och mjukvara. Har ett yttre skal som skyddar och ett inre som kan programmeras om.

Det låter kanske inte som någon kontroversiell tanke. Men i Sverige är det faktiskt det. Fråga de arkitektkolleger som Andreas kallar "herrarna i manchesterkavaj".

Enligt Andreas har vissa erfarna arkitektkontor, under förevändning att de är vana bostadsarkitekter, mer eller mindre lagt beslag på det svenska flerbostadshusbyggandet.

De unga arkitektkontoren står inför något av ett moment 22: de får inte rita några bostäder, eftersom de har för lite erfarenhet av det.

Andreas Martin-Löf har arbetat som arkitekt i fem år, men tog först nyligen ut sin examen. I examensarbetet, på temat "framtidens boende", gör han upp med det svenska bostadsbyggandet av i dag. Det utgår, enligt honom, från stela och förlegade synsätt och har dessutom fastnat i en förlamande "lattefunkisestetik".

Sverige hade länge världsrykte för vad som skulle kunna kallas normalbostaden. Den växte fram enligt modernistiska ideal i början och mitten av 1900-talet och karaktäriserades, precis som det moderna projektet i stort, av tron på en objektiv sanning. Alltifrån kök till stadsplaner kunde standardiseras. Men den typen av förprogrammerat bostadsbyggande känns hopplöst förlegat i dag, tycker Andreas Martin-Löf, som själv vill ge de boende större frihet att påverka sina lägenheter.

Folkhemstanken präglas av en dubbelhet, säger han. Den står för omsorg om de mindre bemedlade men också för en inskränkning i individens frihet. Ändå är det just folkhemsfunkisen, frikopplad från sin samhällsvision, som får stå som förebild för merparten av de slätstrukna bostadsom­råden som produceras i dag.

Han berättar om en dag förra vintern då tidningen Byggbiz hamnade på hans skrivbord. I den fanns en artikel om den industrialisering som nu pågår på bred front i byggbranschen och en bild på ett testhus i Örebro från 2005. Det märkliga var att bilden var nästan identisk med ett vykort han hade hemma. Det föreställde ett hus i Karlskoga från 1950.

I dag fungerar folkhemsarvet mest som en låsning. Att vara bäst på att planera normalbostaden duger inte längre, för det är inte den som efterfrågas.

Andreas Martin-Löf ser ett samhälle i snabb förändring. Ett samhälle där skapandet av immateriella värden och kreativitet växer i betydelse och håller på att bli den viktigaste drivkraften bakom ekonomisk tillväxt. Ett nytt samhälle, byggt på individualitet, öppenhet och mångfald.

Inför sitt examensarbete intervjuade han åttio- och nittiotalister och insåg att de har helt andra värderingar än de som låg till grund för folkhemmet. För unga människor betyder ord som individualism och kollektivism något annat än för äldre generationer.

Han pratar om begreppet kollektiv individualism och om subkulturer: Att uppfattas som individuell handlar om att driva de koder som finns inom den egna subkulturen till perfektion.

Dagens unga drömmer om ett boende som är påverkbart och föränderligt, ett boende som kan spegla dem själva. Av dem som jag intervjuade ville 85 procent bo på ett sätt som gör att de själva kan "omprogrammera" sina lägenheter.

Individualitet i hemmet, som tidigare setts som något för excentriska konstnärer, har utvecklats till en massmarknad för medel­klassen.

Själv tror han att svensk bostadsarkitektur skulle kunna utvecklas till det bättre om arkitekter och byggbolag tog intryck av företag som tillverkar mer konkurrensutsatta konsumentprodukter.

Bostaden håller mer och mer på att bli en produkt. Och om man jämför företag som tillverkar flerbostadshus med möbel- eller modeföretag inser man snabbt att de svenska bostadsproducenterna har en lång väg att gå, men också att möjligheterna för de företag som vågar tänka nytt är oändliga.

Andreas Martin-Löf gillar den nya europeiska bostadstrenden med ganska återhållsamma fasader, inspirerade av industribyggnader, och invändiga "raw spaces", med mycket enkla planlösningar och material.

Han visar bilder från två nyproducerade svenska lägenheter, byggda av två konkurrerande byggbolag men till förväxling lika, muttrar någonting om uttryck som tilltalar alla och ingen, och kastar sig vidare till en förklaring om varför svensk bostadsproduktion utvecklas så långsamt: branschen är inte tillräckligt konkurrensutsatt.

Den svenska bostadsproduktionen domineras av fyra jättar. Det känns ibland som om de är mer intresserade av marktilldelning än av slutkunden. De får ju bygga ändå. Och det som byggs går åt. Incitamentet att utveckla produkten till något verkligt konkurrenskraftigt är svagare i byggbranschen än i and­ra branscher.

Men utvecklingen av bostäder är alldeles för viktig för att styras av byggbolagen. I bostaden materialiseras samhällets normer och ideologier, det är inte bara vi som formar våra bostäder utan också de som formar oss. Hela byggbranschen pratar nu om den tredje generationens industrialiserade bostadsbyggande. Men fokus ligger på produktionsmetoderna.

Debatten om slutprodukten är obefintlig. Därför måste vi unga arkitekter sätta ned foten och med en röst säga: "Det här är inte bra!
Vi köper inte det här." Industrialiserat bostadsbyggande har stor potential men det vi sett av byggda hus hittills är inte direkt upplyftande.

Vi pratar om vikten av att våga satsa på det oväntade och om projekt som Delugan Meisels City Lofts i Wien och VM-husen av Plot utanför Köpenhamn. Det är projekt som präglas av ett tredimensionellt tänkande och många olika lägenhetstyper i en och samma byggnad.

Bostadshus där upplevelsen är lika viktig som funktionen och där de ekonomiska riskerna sprids genom en stor mängd lägenhetstyper.

Normalbostaden är inte det säkraste kortet på marknaden längre, menar Andreas.

Föga förvånande är Andreas Martin-Löfs egen bostad ganska onormal. Den har blivit något av en skräddarsydd kokong sedan han för några år sedan byggde ut den lilla vind som fanns ovanför sekelskiftsettan.

Utrymmet var smalt och prångigt, men han har lyckats klämma in både sovrum, badrum, arbetsrum och en liten terrass.

Andreas Martin-Löf har läst både inredningsarkitektur och möbeldesign på Konstfack och arkitektur på KTH. Nu vill han se samma sorts utveckling inom arkitekturen som han sett på designscenen under senare år.

Sedan början av tvåtusentalet har designsverige genomgått en fantastisk utveckling. Det finns en mycket större mångfald i dag än tidigare. Den vill jag ska smitta av sig på den nya svenska arkitekturen.

Fakta:
Andreas Martin-Löf
Ålder: 30 år
Yrke: Arkitekt
Utbildning: KTH arkitektur, Konstfack inredningsarktitektur och möbeldesign.
Aktuell med: Examensarbetet Retro Utopia and Modern Nostalgia och föreläsningar i Sverige och utomlands om hur 80- och 90-talisternas värderingar förändrar bostadsmarknaden.
Gör i sommar: Ritar ett sommarhus i skärgården men vilar framför allt, det är första sommaren på länge utan stora byggen på gång.
Blir glad av: Kreativitet och innovation.
Blir arg av: Hus av frigolit och kartonggips med enstegstätning.
Hemsida: www.martinlof.se