Hej

Veckans ord stavas i-n-r-a-m-a-d.

Mina målningar byter plats i parti och minut. Ena stunden står de utmed golvet, helst på varandra, och lutar sig mot köksväggen. Andra minuten hänger de på trekvart, men ska sanningen fram så var det ett tag sedan de hängde uppåt väggarna.

På den tiden, ibland god, andra gånger mindre lyckad, och nu är jag inne på det glada 70-talet, var ramarna i perfekt skick, efter att ha fått det allra bästa omhändertagande av sakkunniga på Repslagargatan.

Men tider kommer, och tider går. Nu samlar jag hellre på skruttiga, halv- och helskavankiga ramar än skön konst. Fenomenet kallas vintage, och vem går inte på den trenden. Vem om inte jag går på varenda erbarmliga trend, beroende på att nu är det du trodde inte inne längre. Sorry och good bye.

Basta.

Tar man ut svängarna mer än rejält, kan man till och med ta ut målningarna ur deras ramar och låta dem ta över en hel vintagebänk. Ramarna är singlar som söker partner, par som går i skillsmässotankar, och rejäla storfamiljer. Så har det sett ut till och från, och med vissa kommer man alltid överens, men med andra kommer man aldrig få ett uns kontakt.

Sånt är livet.

Jag drar ut nedersta lådan i den egenhändigt målade bubbelgumsrosa byrån. Där ligger något annat jag sparar på: spetsar virkade av min mormor med tunn virknål, 0,5 eller nåt sånt. Spetsarna är så vackra att jag inte ens nänns ha dem framme. Sicket trams.

På Regeringsgatan 85, snett emot danspalatset Nalen i Stockholm, ligger Rydströms sybehör, en helt wunderbares trång-trång prångig butik, drygt hundra år gammal. Ni, liksom jag, som inte kan hålla nyporna från fin-fina knappar, mönstrade band und alles, hos Rydströms kan ni drömma er bort, drömma och drömma igen, och minnas hur det en gång var.

Men det var inte bättre förr, det var bara förr.

Tjingeling!