”God dag, jag skulle vilja köpa en burk vit färg.”

Nej, så där uttrycker sig ingen initierad kund i en färghandel längre.

Färgmarknaden har precis som många andra konsumtionsmarknader exploderat de senaste 15–20 åren.

Att be att få köpa vit färg är ungefär lika okunnigt som att be att få köpa tandkräm, shampoo eller te. Variationerna är oändliga.

Ska det vara vit färg för inomhusbruk eller utomhusbruk?

Vattenbaserad eller linoljefärg?

Helmatt, halvmatt eller blank?

Av vilket märke? Svenskt? Eller kanske norskt eller engelskt?

Och vilken nyans av vitt?

Ska det vara Snö, Krita, Lovika eller Äggskal?

Eller kanske Tofu, Grädde eller Vitlök?

Efter ett första besök i vår lokala färghandel inför ommålningen av några innerväggar har jag väskan fylld av färgbroschyrer. Den om vita kulörer, norpad vid kassan på måfå, erbjuder elva nyanser av vitt som alla kan fås i fyra olika glanser och färgkvaliteter.

Nu är det inte vitt jag är ute efter. Efter Henrik Schyfferts och Fredrik Lindströms succé med showen ”Ljust och fräscht” – en drift med den urbana medelklassens inredningshysteri – vågar ingen människa längre satsa på vitt.

Nu går vi medelklassängsliga över till ”smuts” och ”grå”.

Så nu har jag provmålat grå väggkulörer tillsammans med min svärdotter som har järnkoll.

Hon förordar helmatt varmgrå som i ”Elephants Breath” eller gröngrå som i ”Pigeon” från ett engelskt trendmärke. Jag kontrar med Grå 3 och Grå 7 – från vår lokala färghandlares eget sortiment. Jag är också ganska förtjust i Kalk, Lagerblad och Porslin från en svensk färghandelskedja.

Så där håller vi på.

”Helt sjukt för en vägg”, skulle sönerna säga. Men jag ska erkänna: jag har inte haft så roligt sedan vi hade pysselaftnar på dagis