När sommargyllingen sjunger vet jag vad klockan är slagen. Sju.

När koltrasten låter är hon fem, när domherren kvittrar är hon tolv.

Fågelsången i mitt hem kommer från en väggklocka som jag nyligen införskaffat med fåglar som sjunger varje timme.

I ett modernt hem där maskinerna antingen ilsket piper (kylskåpsdörren är inte stängd/någon har ställt något på den överkänsliga spishällen), eller skräller (väckarklockan på mobilen), eller tjuter (torktumlaren vill att man tömmer vattenbehållaren), eller piper till lite lätt (diskmaskinen har gått färdigt) eller plingar (micron är klar) eller väser (espressomaskinen värmer mjölk), i ett sånt hem är fågelsång en påminnelse om att det finns en natur utanför.

Fast så här års har väl fågelsången tystnat därute.

Och vi som skulle ut och fågelskåda.

Vi är ett gäng, lett av en expert, som setts några gånger tidigt om morgonen och avrundat skådandet med en champagnefrukost i det gröna.

Vid första utflykten samlades vi på Djurgården, ytterst seriösa, med kikarna i högsta hugg.

Gången därpå, i ett naturreservat ute på Dalarö, blev vi alltmer högljudda i våra samtal, rariteterna hann liksom flyga iväg innan vi fick syn på dem.

Senaste samlades vi en junimorgon vid Drottningholms slott, och skvallrade och drack champagne till den grad att fågelskådarexperten gav upp om allt smått och gick direkt på de mycket iögonfallande fåglarna.

”Titta där, en kanadagås”. ”Och se där, en knölsvan”. ”Och en kråka, ser ni, en kråka”.

Sedan dess har skådargruppen inte träffats. Men nu när jag äger en väggklocka med inbyggd fågelsång bör läget vara något ett helt annat.

Nu behöver vi inte ens gå utomhus för att höra fåglarna sjunga till vår champagne.

En perfekt lösning för oss urbana fågelskådare med en stövel i bekvämligheten.