Vi satt i ett trivsamt samtal hemma hos mig, några vänner och jag, när jag i ögonvrån noterade att han passerade förbi.
Jag blev kall inombords.
Vad gör han här? Hemma hos mig? Han har ju besöksförbud.
Och vart tog han vägen?
”Du måste ta reda på var de har sin koloni”, sa killen som tidigare i veckan hade kommit för att hjälpa mig.
”Annars blir du inte kvitt dem”.
”Koloni”, sa jag. ”Är vi fler som bor här än min familj och jag?”
Den enda främling jag tidigare sett var en liten en som hastade förbi på badrumsgolvet en gång. Sådan diskret närvaro av utomstående får man väl stå ut med i sitt hem.
Men det som nu är på gång?
Det inleddes i en pälsbutik när expediten helt oväntat började skrika åt mig. ”Ut härifrån!”, gastade hon så det blev generande tyst i butiken. ”Visa dig inte här förrän du blivit av med dem!”
Jag hade kommit för att ändra en gammal päls. Pälsen var lite tufsig på sina ställen, håren släppte. Jag trodde det var åldern.
Det var det inte. Det var resterna av familjen Tineoidea, malfjärilar, ett av de mest fruktade skadedjur man kan få in i sitt hem.
De bygger bo och lägger ägg. Larverna tuggar sönder allt utom syntet. Gärna det mest dyrbara.
”Kom tillbaka hit när du haft pälsen i frysen i en vecka”, sa damen i butiken.
Så nu har jag gjort utrymme för pälsen bland de frusna köttbullarna och vörtbrödet från i julas. Och rengjort, sprejat och hängt upp en fälla där pälsen hängde. En ostädad garderob erbjuder annars ”en fridfull livsmiljö för malfjärilen”, som det står på nätet.
”En fridfull livsmiljö.” Vill jag förstås gärna att mitt hem ska vara för mig, min familj och mina vänner.
Men för familjen Tineoidea. Nej, där går gränsen också för den mest gästfria djurvän.