Korsstygn!” Jag säger bara ”korsstygn”! Jag ligger på alla fyra framför pannan i min lägenhet – i min bostadsrätt har varje lägenhetsinnehavare egen panna – och försöker att vrida om en kran med en … vad-heter-det-nu-igen… polygrip för att få i gång värmen.
Den här vad-heter-det-nu-igen polygripen är stor för mina händer, kranen sitter dumt till, jag får ingen kraft vare sig jag försöker med höger eller vänster hand. Jag klarar inte situationen, jag har inte rätt kunskap eller träning.
Det är då jag tänker på korsstygn.
Korsstygn var bland annat det man fick lära sig i skolans syslöjd på min tid. Och dit tvångskommenderades jag eftersom jag var flicka. Korsstygn och hålsöm och fållning och virkning och stickning. Och att sy i knappar. Det senare har varit bra kunskap. Men jag har aldrig sytt ett korsstygn eller en hålsöm i mitt vuxna liv, jag har heller aldrig virkat en grytlapp.
Däremot har det knappast gått en vecka utan att jag skulle ha haft glädje av snickerikunskap: har två tavlor som – sedan många, många månader – ska upp på väggen. Vi talar inte om att drämma in en spik med en hammare, vi talar om att borra i olika konstiga väggar, typ betong och typ med diamantborr.
Och varje vecka är det ju alltid något som går sönder. Häromdagen brakade en av spegeldörrarna till badrumsskåpet ner, splittrades och skadade både handfat och golv.
Nu måste jag försöka förklara för en glasmästare hur spegeldörren är monterad i skåpet.
Och där har jag inga ord.
Jag är den sortens människa som i en järnaffär säger ”jag ska ha en sådan där moj som sitter ihop med en sådan där grunka som håller ihop en grunka som man måste ha en sådan där moj till.”
Tröttsamt.
Karlar är för sällsynta. Hantverkare är för dyra. Ett bra fruntimmer måste kunna reda sig själv. En helgkurs med en snickare? Någon? PS: det är bra om han/hon är snäll.