En dörröppning i ett 1400-talspalats, från karm till karm fylld av stenar.

Det något spektakulära konstverket av grek-italienaren Jannis Kounnellis visades på Konstbiennalen i Venedig som jag besökte häromveckan.

Kounnellis konstinriktning, Arte povera, fattig konst, började som en konströrelse på 60-talet i Italien, lär jag mig av vår guide.

Men tanken att skapa något nytt med hjälp av de enkla tingen i vardagen runtomkring oss finns ju också som en stadig trend inom inredningsdesignen.

Jag har varit ganska förtjust i holländaren Piet Hein Eeks möbler av plankor från rivna hus, blanklackade i många lager. I år har han fått pris för sina tapeter i olika färgkonstellationer som ser ut som hans lackade plankor uppsatta på en vägg. Tapeterna är så snarlika verkligheten att man måste känna på ytan för att veta vad som är vad. (Finns på en vägg på NK Inredning just nu.)

Där hittade jag också två kreativa och pigga svenska exempel på recycling: RugCycle köper upp gamla trasmattor i Norrland och fogar ihop dem i harmoniska färgkombinationer med hjälp av vackra band. Blir hur snyggt som helst!

Ikeas lapptäcken av gamla kelimmattor, en begränsad kollektion, har jag däremot inte sett ännu, men min inredningsroade svärdotter är lyrisk. (”Men hur kan Ikea göra mattor som ingen har råd att köpa?”)

Lisa Widén och Anna Irinarchos på Wis design har samlat byrålådor från olika epoker och träslag under 1900-talet, tänk hallbyrå, tänk loppmarknad, som de kombinerar på nytt och spännande sätt och bygger in i en strikt, vitmålad ram. Varje byrå är unik, någon finns redan på Nationalmuseum.

Och kanske är de mer konstverk än bruksföremål, i varje fall om man ser till priset, 120 000 kronor. Nä, recyclingens konst, Arte ­povera, har inget med pengar att göra.