Dj:n undrar försynt: ”Tror du det funkar med Frank Sinatra?”

”Hade du föreslagit Sinatra på 80-talet hade du åkt ut. Vi lyssnade på Ebba Grön, inte Frank Sinatra. Men det har hänt en del med oss på 25 år.”

Scenen är en invigningsfest i en bostadsrättslägenhet på Södermalm i Stockholm. Karin har sålt radhuset i förorten och flyttat tillbaka till stan. Som så många andra när barnen inte längre bor hemma.

Och därmed sluts cirkeln. För det var här på Söder, som vi, ett gäng kolleger, började umgås för sådär 25 år sedan.

Festen i kväll påminner om festerna vi hade då: ytterkläderna på stång i trappuppgången, rödvinsflaskorna på rad i köket och massor av folk intensivt pratande med varandra i vartenda hörn.

Men lägenheten? Vad har hänt i en typisk Söderlägenhet på 25 år?

I Karins kök med rutmålat golv finns ursprungssnickerier kvar. Men kylskåpet och kökskåpan har bytts till rostfritt. Och ingen röker längre under köksfläkten.

Furugolvet, som vi då slet fram under fula linoleummattor, är inte trend längre. Någon har lagt in ekparkett. Badrummet har fått golvvärme under mörkgröna klinkers. Badkaret är kvar!

Väggarna är målade i lattebeige – en kulör som inte fanns på 80- talet. Vi körde vitt.

Soffan är grafitgrå med en del som schäslong. Fanns inte då.

Bokhyllan? Kan vår generation inte klara sig utan. Nu är böckerna sorterade i färg. Och i centrum i Karins nya lägenhet en kakelugn: lika stämningsskapande nu som då.

Dj:n är en ung kvinna. Och vi som dansar har hunnit gifta oss och skilja oss och få barn och göra karriär och få sparken. 25 år senare är vänskap viktigare än någonsin.

Och det går numera alldeles utmärkt att dansa både till Frank Sinatra och Ebba Grön när det är fest i en lägenhet med tänd kakelugn en kall lördagskväll på Söder.