Vi mixade marockanskt och turkiskt. Berättar paret jag läser om i en inredningstidning. De har byggt om sitt badrum själva och är mäkta stolta över det. Stilen beskrivs som ”inspirerad av Mellanöstern men anpassad till svensk landsbygd”.
Jag ser mig omkring i mitt eget hem. Vilka nationaliteter finns här? Matsalsbordet och stolarna vet jag är från Frankrike, vasen på bordet från Kina, soffan i vardagsrummet är från Norge, mattan från Finland.
Tyget på min läsfåtölj är gissningsvis från Storbritannien, men paisleymönstret snodde engelsmännen med sig hem från Indien under kolonialtiden. Den grova pallen i trä som jag använder som sideboard har någon snidat i Mali. Den nyinköpta fotpallen i skinn ingår i Indiskas jubileumssortiment, så den är med största sannolikhet från Indien. Kelimtyget på min bänk är från Marocko, två fåtöljer är från Svenskt Tenn, å andra sidan var designern Joseph Frank från Österrike.
Svenskt? Skulle i så fall vara skinnfåtöljen som svenske designern Mats Theselius gjort, men var är den tillverkad?
Och så jag själv förstås. Fast egentligen inte. Min tyske farfar Albert flyttade till Sverige efter första världskriget för att arbeta i Göteborg.
Som hemma hos mig ser det ut i många hem. Vi mixar inredning från olika delar av världen, ibland medvetet, ibland omedvetet. (Bokhyllan Billy från Ikea, hur många nationaliteter innehåller inte den?)
Och det är ju just för att vi vågar plocka in färger och tyger och stilar från olika kulturer och låter dem samsas i harmoni som våra drömhem i Sverige uppstår.
Tänkte på detta nu när Sverigedemokraterna hade sin partikongress häromveckan.
Hur skapar den ett trivsamt hem som är livrädd för all kulturell påverkan utifrån?