Favoritkronan har bytt plats flera gånger för att testa var i lägenheten den trivs bäst. Jag har frågat mig själv fler än många gånger hur man kan bli förälskad i en taggtrådslampa.
Tove Admans pampiga, men ändå skira, ljuskrona tillkom i samma veva som Öst- och Västtyskland förenades. Tjugofyra meter spretig taggtråd slukade den, och kronan har Tove Adman gjort med sina händer. Man tror inte att det är sant, men en del företeelser i världen är trots allt sanna.
Materialet är odrägligt bångstyrigt och jag kan bara fantisera om vad jag skulle gnöla över alla rivsår jag skulle ådra mig i all min klumpighet, och framför allt brist på tålamod.
Nu är det i och för sig inte aktuellt. Jag har inga tankar på att stjäla Tove Admans idé.
I min värld är ljuskronor i kristall symbol för borgerlighet och rikedom. Jag har aldrig varit i närheten, ännu mindre satt min fot i den fina världen, men jag tycker att Tove Adman var smart när hon valde ett anspråkslöst material för att gå vidare på tema borgerlighet genom att placera tretton små lampor inuti kronan.
De går inte att dölja.
De är symbol för hopp.
Jag har levt med Tove Admans krona i flera år, och visst har vi haft våra duster, men de får man leva med. Den första inträffade när jag skulle försöka trixa in skönheten i en taxi. Chauffören skelade till, torkade bort svettpärlorna i pannan och mumlade:
Ska du inte slå in den i något? Jag tänker på klädseln i bilen. Det är ju inte något gosedjur du kommer med precis.
Klenoden fick tränga in sig i baksätet tillsammans med mig. Nu var det gudskelov ingen längre sträcka vi skulle färdas med, men ändå. När jag skulle ta ut kronan blev det taggarna ut. Den hade fastnat i baksätesklädseln, eller vad det kan heta med ett finare ord i morgon.
Taxichauffören var nära ett sammanbrott och det var inget konstigt med det. Jag var inte heller i bästa form. Efter en längre kamp gav kronan upp.
Det var mitt första, ensamma möte med Tove Admans ljuskrona.
Ljuskronan har valsat runt i min lägenhet och det har funnits stunder när jag tyckt att den kanske inte är en allround-krona, utan att den hör hemma när årets värstinghögtid, julen, inträffar.
Bäst trivdes kronan tillsammans med matbordet intill köksfönstret. Mot den vita väggen föll skuggorna och det mjuka ljuset i sin egen takt, och skuggorna blev förtrollande vackra. Ibland fick jag till och med för mig att gå ut på gården och titta på tjusigheten. Jag bara stod och stirrade, inte i timmar direkt, men en bra stund.
Sedan fick jag, av någon otroligt besynnerlig anledning, för mig att hänga upp kronan i sovrumstaket. Skuggorna växte i antal och storlek, och det blev fantastiskt vackert i det sparsamt möblerade rummet.
Problemet var, och är fortfarande, att den hänger för lågt i förhållande till min längd, men den hänger så gott den kan.
En helt vanlig torsdag i månaden maj gick jag rakt in i hela härligheten med håret. Jag trodde att jag präntat in ordet ducka så att det fastnat, men nej då. Hur som haver hann jag föreställa mig hur det skulle vara att komma in på akutmottagningen med en krona av taggtråd i håret. Som en törnekrans, ungefär.
Jag reagerade lagom hysteriskt, precis som man inte ska göra, men var på riktigt glatt humör redan på förmiddagen. Efter den händelsen händer det att lamporna fladdrar lite hipp som happ.
Blinka lilla stjärna där.