Vi kollar färger, strukturer, mönster. På tvären, längden och snedden. En del ser ut som om de fått något slags svårartat eksem. Relief, kallas det. Inte snyggt, men det bör man inte säga alltför högt, eftersom det lätt hamnar på minuskontot.
När man ska välja tapet är den viktigaste uppgiften inte att uttrycka en åsikt, utan att med lite lagom diplomati undvika de mest uppenbara blindskären. Relief och tråkvitt.
– Visst, det är jättefint med relief, men tänk vilket jobb det blir för dom som ska ta över efter oss. Alla gillar inte finniga väggar, och då återstår bara bredspackling. Så kan man bara inte göra mot sina medmänniskor.
Sedan gäller det att snabbt leda in tankarna i andra, mer gångbara banor.
– Varför inte satsa på något slätt och läckert i den här stilen, säger man och fläker samtidigt upp en skrikig tapet som möjligen hade kunnat liva upp utedasset på landet.
Dags att sätta in stöten.
– Alldeles för gräll? Jo, jag håller med, ganska smaklös om man tänker efter. Men vad tror du om den här då?
Och så bläddrar man fram tapeten man redan har bestämt sig för – som om det var en ren slump. En smakfull och ganska diskret sak i ljusaste nougat med gröna stänk i, som det nu gäller att övertyga den andra parten om att hon – av alldeles egen fri vilja – själv har valt.
Det är en teknik som de flesta, med lite träning, kan förfina under årens lopp. Precis som i vanlig diplomati får man vara beredd på en del bakslag. Två steg framåt och ett steg bakåt. Då är det bara att bida sin tid, och låta beslutet mogna fram.
– Äh, vi kör med vita väggar, säger hon.
Shit happens.