Det var ett magiskt ögonblick för snart fyra år sedan, när jag steg över tröskeln till Carl von Linnés skrivrum i gården Hammarbys huvudbyggnad och plötsligt hamnade i 1700-talet.
Jag tassade hänförd omkring i Linnés skrivrum och sovkammare och tittade på de gamla växtplanscherna som han tapetserat väggarna med, på hans nötta arbetsbord och hans herbarieskåp, där växter pressade på 1700-talet låg kvar.
Allt var lämnat som den dag Linné avled i dessa rum 1778, sade vår guide. Och det kändes minsann. Uppfylld av en annan tid gick jag ner för trappen och där stod en vikskärm med en tapet som jag vagt mindes att jag sett förr.
Den kom till vid ett tidigare Linnéjubileum år 1978 i ett samarbete mellan Linnésällskapet och Durotapet i Gävle. Nu fanns den inte att köpa längre, fick jag veta.
Tapeten var en parafras på Linnés märkvärdiga växtplanschtapet, med ett 20-tal olika planscher noga tecknade på vit bakgrund, grafiskt skönt.
Inne i sovkammaren hade Linné kant i kant satt upp originalplanscher av den tyske botanisten Georg Dionysios Ehret, en samtida kollega som var ovanligt skicklig på att avbilda växter.
Det finns ett rykte som hävdar att detta skedde för att Linné var sur på Ehret, att han klippte sönder ett fint bokverk för att dekorera sina väggar och därmed väckte viss skandal. Men frågar man en av vår tids Linnéforskare, kollegan Karin Berglund som just skrivit en imponerande bok om Linné, så förklarar hon att det har hon aldrig hört förut.
Tvärtom var de två goda vänner och brevväxlade så sent som 1769, endast ett år före Ehrets bortgång, då Linné i ett brev berömde Ehrets illustrationer. Bakgrunden till tapeten är att Ehret tillsände Linné lösbladsplanscher för att få växter identifierade.
Nu är det inte Ehrets teckningar som återfinns på Durotapeten, utan planscher från Linnés skrivrum, tecknade av den flitigt resande franciskanermunken Charles Plumier som under andra halvan av 1600-talet tog sig över Atlanten flera gånger för att studera växter på bland annat Haiti och Martinique.
Hans teckningar av exotiska växter publicerades sedermera av Johannes Burman i verket "Plantarum Americanarum", utgivet under åren 17551765.
Även här hade Linné anlitats för att identifiera och namnge de avbildade växterna. Som tack för sina insatser fick han en omgång obundna planscher som han enligt en besökare år 1765 hade uppklistrade på väggarna i sin skrivkammare.
Minnet av denna nyare version, 1970-talstapeten, bet sig fast i mig och jag ville absolut ha den någon stans där jag vistas.
Nästan fyra år tog det mig att hitta den. Det finns flera tapetmönster som döpts efter vår store 1700-talsbotaniker, vilket bidrog till svårigheterna. Jag har frågat många, har bläddrat i otaliga kataloger med gammaldags tapeter och på nätet surfat mig igenom alla möjliga tapetbutiker som satsar på nostalgi.
Men Duro har ordning på sina gamla tapetmönster, så efter ett samtal dit leddes jag in på rätt spår, nämligen tapettryckeriet på Långholmen där Birgit Burström förvaltar gamla mönstervalsar och -block och handtrycker hundratals gamla fina tapetmönster åt muséer, k-märkta hus och privatpersoner.
Det behövdes ett Linnéår för att jag skulle lyckas. Nu är den beställd via Linnésällskapet, som i år satsar på en extra upplaga att säljas till medlemmar.
Mina rullar ska sättas upp i en storstuga på sommarstället någon gång framöver, när där är renoverat och fint.