Plötsligt en dag förstod jag magin med manglade lakan och stärkta dukar. Den dagen hämtade jag stolt upp mormors och morfars handbroderade löpare som i decennier legat upprullade på hushållspappersrullar, inslagna i vitt omslagspapper. Jag hade tidigt i livet lovat mig själv att aldrig dutta ner mitt eget framtida hem med små dukar.
Men det här var något annat, något mycket större. Jag insåg att de enorma mängderna tyg och textilier undanstuvade i husets mörkaste vrå bar på min egen och min släkts historia.
Utan att medvetet samla så har min textila skatt vuxit genom åren. Fråga mig inte hur det gått till. Själv tror jag att det är en kombination av nedärvt hamsterbeteende och ett genuint intresse för vackra ting.
Jag älskar att duka, att snabbt fixa till ett kalas med enkla medel och att kunna förändra ett rum på nolltid – då finns inget bättre än ett tyg.
Detta mitt oorganiserade underlag till en livsteckning ryms i något så ordinärt som ett par Ikeagarderober av vitfolierad spånskiva i källaren. Den ena dörren hänger en aning på trekvart och går inte helt att stänga. Men bildligt talat är det en skattkista, för i mina ögon glittrar och glimmar det när jag gläntar på locket.
Här finns tyger från egna och andras resor runt om i världen, från i går och i dag, ärvda och förvärvade, minnen och framtidsdrömmar.
Kraftiga kvaliteter och tunna, färggranna och kritvita, mönstrade och enfärgade. Bara bomull och linne. Ja, förutom tyllen som ingick i ett av mina silversmidesprojekt. Och en garanterat fabrikstillverkad duk ”handmade” i helsyntet från Sovjetunionen.
I min skattkista ligger gardiner från min barndoms sommarhus och märkta örngott av en bomullskvalitet som numera knappt kan köpas för pengar. Här ligger sarier från Tanzania, handvävda band från Sydamerika och knypplade spetsar från Tomelilla. Marimekko, Svenskt Tenn, 10-gruppen, Borås Textil, Kinnasand, Kalikå, Frösö Handtryck. Näpna barnförkläden från sextiotalet, randiga ripsmattor, tygväskor, bonader...
Senaste tillskottet är ett Ikeatyg som jag täckt in halva hemmet med: vitt och svart, femtiotalsretro. Det känns helt rätt just nu, lugnt och formstarkt.
Visst, här ligger en del dåliga samveten också. Puttenuttyget till bebisvaggan som inte ens hann bli fållat innan vaggan byttes till juniorsäng. Lapparna som skulle få favoritjeansen att hålla ett tag till, men som jag till slut i stället slängde. Omöjliga stuvbitar från tio års inrednings- och stylingjobb som på sin höjd räcker till en slips till Barbies polare Ken.
För se, det finns delar av tyglagret som i högsta grad är oheliga och i stället utgör en ovärderlig guldgruva när barnen ska på maskerad och på två röda sekunder behöver en hatt eller en slängkappa.
Andra saker är de facto heliga. Som lappdräkten min farmor bar vid förra sekelskiftet. Det är efter henne jag heter Anna. Och en skånsk sittdyna från min mormor. Det är efter henne jag heter Klara. Jag stryker över de snirkliga broderade initialerna på ett spetsnattlinne, beundrar hantverket och känner historien i handen. Det är tryggt och vackert.
Min tygskatt berättar min gårdag, mitt namn, min barndom, min uppväxt, mitt nu. Bra att det också finns så mycket orörd metervara till mina morgondagar.