Vårt hus är bara barnet. Eller bara tonårigt, kanske man ska säga. Vi har vuxit upp med det och sett det utvecklas, och nu är det mitt i puberteten. Det är en ålder som man kan vara utan.
Det är ständiga kriser, massor av strul och allt som var slätt och fint när det var nytt är nu slitet och ovårdat. Köksluckorna är poriga och sprickiga som finnig tonårshy, vitvarorna har gulnat som illa borstade tänder. Och takfoten är lika smutsgrå som fötterna efter en Hultsfredsfestival.
Patina utan charm, ständiga utryckningar, mycket att fixa.
En morgon var vattnet glödhett. Vi tänkte inte så mycket mer på det, än att hoppsan – nu gick det visst att fylla på tevatten direkt från kranen. Nästa dag var en kalldusch, bokstavligen. Pannan hade lagt av, tvärdött. Själva hjärtat i hela husmaskineriet. Vi brassade med ved, jagade i gång värmepumpen, letade efter livstecken i pannan och gjorde korstecknet. Men det hjälpte inte.
Temperaturen sjönk, golven var iskalla och kranvattnet inbjöd bara till iste.
Inte mycket annat att göra än att ringa efter hjälp. Rörkillen kom, lyckades sparka i gång pjäsen igen och gav sig av – men efter ett dygn var det tvärstopp igen.
Så nu sitter vi där och tittar på vår trilskande panna, och räknar på kostnaden för en ny.
Och det är inte helt lätt, ska gudarna veta. För det nya rot-avdraget har öppnat slussarna för nya kreativa lösningar, där arbetskostnaden stiger i takt med avdragen.
– Jamen, tänk på att du får tillbaka hälften i rot-avdrag, säger rörfirman när jag protesterar mot anbudet, där arbetskostnaden är lika hög som priset på pannan.
Wow. Vilket kap. Jultomten delar ut klappen man själv betalt för.