Huset ligger hundra meter från gränsen till Halland och är det sista på Skånesidan. En slingrande väg genom skogen leder fram till Anette och Olle Drejares trädgård.
Det första vi ser är ett par färggranna totempålar på ängen och på andra sidan vägen ett rött uthus där en gammal dam leende välkomnar i ett fönster.
– Tant Anna, förklarar Anette Drejare där hon kommer klivande runt knuten i ett lätt regn. Jag har alltid målat låtsaskompisar. Jag har en hylla full.
– Vi köpte huset 1985. Vi var på jakt efter något billigt och det här huset hade stått tomt i två år. Vi fick det för en billig penning med stall och stora uthus och en trädgård på fyratusen kvadratmeter.
– Redan från början delade vi på ett jobb på en processfabrik i grannsamhället, säger Olle Drejare. Det blev var sin halvtid med mycket obekväm arbetstid.
De första tjugo åren hade familjen djur. Här fanns hästar, får, höns, grisar, gäss och katt till barnens förtjusning. Nu är Emma och Harald vuxna och har flyttat hemifrån.
– Vi har inga djur alls längre, säger Anette Drejare, nu har vi bara ansvar för oss själva.
Sedan stiger vi in i trädgården.
Heliotropen doftar tungt och gott. Vi går på ett stengolv av flata naturstenar. Till höger står en vägg för sig själv, med ett gammalt fönster mitt i, genom vilket man ser fält och skog.
Fläder, humle och malva har frösått sig överallt. Vindruvor klättrar uppför ett högt staket.
– Äppelmynta och andra kryddor får man ha för sig själv, säger Anette med ett ljust leende.
– Rabarber tycker jag är en så fin trädgårdsväxt, säger hon. Lätt och tacksam, snygg och häftig och man behöver inte fjäska för den.
Under ett högt träd står en mosaikklädd fåtölj i blått och vitt. På sitsen växer gräs och mossa.
Framför gäststugan är gräsmattan formad till ett hjärta, avgränsad med låga buxbomshäckar. På en stenmur skymtar betonghuvuden av Nefertiti, på en hög bänk finns ett bo för steklar och solitärbin, bredvid står delar av en symaskin av märket Singer, en nyckelpiga i sten bor i en blomkruka med taklök.
Dessa detaljer. Överallt.
– Det är jättekul att kunna göra vad man vill, leka och ha tid på sig. Man kommer på saker efter hand och det är skönt att skapa utan en tanke på att det man gör ska säljas eller visas upp.
– Tid är det viktigaste. De flesta har inte tid, men de har gott om prylar. Onödiga saker tar bara en massa tid.
Växthuset innehåller inte bara tomater och vindruvor utan också ett inbyggt badkar att njuta i.
I köksträdgården, bakom en rabatt med mörkrosa och citronfjärilsgula dahlior och blekrosa rosor, härskar den indiska damen Pirtyby.
– Jag gör fågelskrämmor varje år, förklarar Anette Drejare. Hur man gör? Det är lätt, man jobbar med papier-maché och använder en stålställning som man stoppar upp med glasfiberisolering. På det en klänning från loppis.
När vi kör därifrån upptäcker vi cykeln med väskan Sixten och en necessär på pakethållaren högt upp på en bodvägg. Ett slags farväl.