I mitt barndomshem hade vi två trappor. En som löpte till och från källaren och en som förband under- och övervåning. Det var riktiga, helgjutna trappor, inte stegpinnar, plankor eller spiraler.
Kanske var det minnet av dessa trappor som gjorde att hemkänslan infann sig omedelbart i den nya lägenheten, då för tjugosju år sedan, när jag såg trappan i tamburen behagfullt sträcka ut sin blonda furulekamen mot hallen där uppe.
Vad vore mitt hem utan trappan, den som är lägenhetens hjärteblod och nav?
Vardagsdramatiken har under åren haft sin hemmascen i trappan. Det är här det händer.
Dunk, dunk, dunk, där fick ryggen några långa tvärgående ränder, snart ömmande och blå.
Aj, min fot, vem har lagt en legobit i trappan?
Rutsch nerför på gästmadrassen, vilken fart!
Här kommer småbilarna i full karriär längs kantlisten.
Flygplan och papperssvalor seglar (nåja, störtar) från övervåningen.
Vad har jag sagt om bollar och frisbee i trappan?!
Små barn har ramlat i den, men bara ett litet stycke tills väggen tar emot där i svängen.
Blöjbarnen har företagit sina första klättringar.
En gång slök lillasyster sjuttiofem öre i småvalörer då en ung gäst lagt sina veckopengar på ett trappsteg. Det gick bra, men jag tror att slantarna än i dag skramlar runt i magen på den penninghungriga. Ägaren fick aldrig tillbaka sina mynt, men kanske en lärdom på köpet.
Arga tonårsryggar har rusat uppför. Kanske med invektiven sprutande. Telefonen på väggen satt lämpligt till (det här var före mobilernas intåg), bara att sträcka handen genom räcket.
Ville vi upp eller ner i trappan blev det till att kliva över tonåringens ben, kropp, huvud eller medhavda attiraljer (oftast en lärobok som alibi för att vi skulle tro att det var läxor som avhandlades).
En jul räckte bordet ända fram till trappan, där kunde två få plats. Vid otaliga fototillfällen har trappan fått vara fond, bilderna kan räcka till en utställning.
Om trappan var ett årgångsvin skulle jag säga att den har en lättgången något svängd profil med tydlig doft av damm, men med en träig touche av furu. Träets ådring ser på ett ställe ut som en liten anka. De allra minsta, med ögon för det minimala, upptäcker den.
Den möter oss, löftesrik, praktisk och stabil, något att sitta i när åskan går.
Åren har gått, trappan börjar se bedagad ut (i likhet med dess innehavare). Vad gör folk med sina trappor när de börjar tappa stilen? Jag vet vad jag gör, jag låter trappan åldras med behag. Glasögonen tar jag av mig. Inga skavanker kan längre skönjas.
Morgonsolen värmer mina bara fötter, och jag stannar till där, på tredje trappsteget nerifrån. Det är inte bara solen som värmer, det är inombordsglädjen också. Glädjen över att jag står där i trappan, min trappa, som likt livet självt går upp och ned.