Många av husen i Aspudden, närförort till Stockholm, är byggda kring 1910 och 1912. Karaktären av stenstad är tydlig och ursprungligen hade husen små lägenheter med järnspisar, diskbänkar i zinkplåt, kallvattenkranar och kakelugnar. För trångbodda arbetarfamiljer innanför tullarna innebar lägenheterna i Aspudden ett standardlyft, och många valde att flytta ut när förstaden på den tiden fick en egen spårvagnslinje.
På nästan hundra år har det hänt mycket med de gamla husen i Aspudden. På 40-talet installerades centralvärme, och kakelugnarna togs bort i många lägenheter. Under 80-talet sanerades husen av dåvarande ägaren Stockholmshem som ändrade planlösningarna i lägenheterna för att göra dem större, sänkte taken och lade plastmattor och enklare parkettgolv över de gamla tiljorna. Spegeldörrarna togs bort och även de profilerade golvsocklarna och dörrfodren försvann.
Efter millennieskiftet såldes en del av Stockholmshems hus i Aspudden till hyresgästerna och lägenheterna omvandlades därmed till bostadsrätter.
När Ellinor och Mats Isfors julen 2004 gick på lägenhetsvisning i området hamnade de i en trea som hade så kallad potential men egentligen mest såg ut som ett klassiskt 80-talsbygge. Planlösningen på hörnlägenheten kändes dock bra med stora ljusa fönster i tre väderstreck. De vann budgivningen och bestämde sig genast för att renovera så mycket som möjligt.
- Först hade jag jätteångest och tänkte: vad har vi gjort? Det ser ju ut som på en kommunal institution i den här dyra lägenheten vi köpt. Visst såg jag hur bra det skulle kunna bli men då fattade jag inte hur mycket tid och pengar som skulle gå åt, säger Ellinor.
De hade en månads överlappning då de kunde bo i sin gamla lägenhet och börja renoveringen i den nya. Hemmafixande kändes som en baggis - de hade ju både målat, tapetserat och lagt klinkergolv tidigare. Optimismen var stor och de räknade med att hinna bli klara med att både höja taken och ta fram plankgolven under den tidsperioden.
- Vi var väldigt, väldigt naiva. Men utan den naiviteten hade vi nog inte satt i gång en så här stor renovering, säger Mats och skakar skrattande på huvudet.
I tre år har fritiden för Ellinor och Mats bestått av att slänga på sig blåställen, ta fram verktyg, spackelspadar och målarpenslar - för att sedan knacka puts, såga och måla golvsocklar, riva gipstak och dra upp spånskivor som döljer plankgolv. De har renoverat ett rum i taget och flyttat in alla möbler i ett annat under tiden. Tidvis har lägenheten varit helt täckt av skyddsplast mot byggdammet.
- Det är klart att folk ibland trott att vi varit helt galna. Men jag tycker vi klarat det bra, utan att förtvivla eller köra oss i botten. Och vi har varit förvånande ense om det mesta, menar Mats.
- Sen var vi var ju vana vid att bo litet, den förra lägenheten var på 44 kvadratmeter, så det funkade att bo i ett rum i taget, säger Ellinor.
Lite jobbigt kändes det när de rivit ner det sänkta taket i ett av sovrummen och upptäckte att det var stora hål rakt upp i den gamla isoleringen i originaltaket - det hade gått en vägg där tidigare. Huvudbry har det blivit med allt som måste mätas upp - det finns inget som heter raka linjer i ett sekelskifteshus med sättningar. Glädjeämnena har varit att hitta fina takrosetter i original i andra rum. Att fynda gamla spegeldörrar i precis rätt storlek på byggnadsvårdsfirmor har fått hjärtat att slå extraslag. När de hittade runda strömbrytare och väggkontakter i porslin - "i gammal stil fast vi ville förstås ha dimmer" - kändes det extra bra.
- Vi har inte eftersträvat att det ska bli tidstypiskt, utan att det ska bli en lägenhet som vi vill bo i. De finaste sekelskiftesdetaljerna, men till exempel perstorsplatta i köket eftersom jag älskar det, och handtag från en annan tidsepok, säger Ellinor.
Mitt i i renoveringen blev Ellinor gravid och när lilla Ester kom till världen i början av 2006 påverkade det förstås hemmafixandet.
- Att få ett litet barn innebär ju att man hamnar i gamla könsroller igen. Pappa har blåstället och mamma tar hand om barnet. Även om det är jättekul att få barn så saknade jag blåstället, ler Ellinor.
Nu när nästan hela renoveringen av lägenheten är klar känns börjar det kännas lite tomt - längtan efter att ha ett projekt på gång är stor. Men huset på landet finns ju alltid.
- Just det, det finns ett rum där som man skulle kunna öppna helt upp till taknocken, säger Mats och lyser upp vid tanken.