Katarina Wennstam jobbar, spelar spel med barnen, läser och dansar i rummet där alla får plats.
Sommartid känns författaren Katarina Wennstams vardagsrum som en koja, när ljuset silas genom ekens bladverk utanför. Här är hon nästan jämt.
– Detta är hjärtat i familjen. Och i huset. Går man till någon av de andra våningarna är det för att gömma sig. Vardagsrummet är tillsammansrummet. Man ska kunna vara många här.
I vardagsrummet läser hon, tittar på tv, spelar spel med barnen, jobbar, lyssnar på musik. Och dansar.
– Vi brukar ha fredagsdisko hela familjen. Just nu har vi en reggaeperiod. Väldigt roligt.
Arbetsrummet ligger en trappa ned, men hon sitter helst i vardagsrummet, uppkrupen i soffan med datorn i knät. Sedan hennes senaste roman kom ut i mitten av januari har hon gett sig själv tid att bara vara ett tag, för att hinna läsa i kapp.
– Jag läser aldrig när jag själv skriver. Det bara stör.
Rum utstrålar alltid en känsla, tycker Katarina Wennstam. De kan kännas gästvänliga och personliga, ”eller så vill man vända direkt i dörren”.
– Jag är en sådan som alltid släpar med mig sjalar och ljus och blommor till hotellrummet för att boa in mig, även om jag bara ska stanna några dagar.
– Jag tycker om rum som är personliga. Det finns många som är så ängsliga i dag, som tror att rum måste vara avskalade och stajlade. Men man vill ju inte bo i en bostadsannons!
Ett rum ska avspegla den som bor där, säger hon. Man får inte ett hem bara för att man köper kuddar på Svenskt Tenn eller något färdigt koncept på Ikea. Det är mixen som gör det.
– Jag byter ut en del gamla grejer när jag har råd. Men jag kommer alltid att vara en loppis- och Ikeamänniska. Att hitta fynd är det bästa som finns!