I helgen åkte de tillbaka in i sina lådor igen för den här gången. Tomtarna, stjärnorna, julgardinerna, ljusstakarna, småpyntet. Hela rasket. Nästan. Ljusslingorna hade vi inte hjärta att ta bort än. De är ju sååå snygga mot den vita snön och de svartvita trädsilhuetterna. Vi suger på det så länge vi kan.
Men ärligt talat – det var ännu vackrare under de riktigt djupfrysta dagarna, när träden och husen var så där sagoaktigt, glittrande frostnupna. Som hämtat ur Narnia, som en hänförd engelsk journalist uttryckte saken.
Nu väntar vi bara på att den pösiga välvispade snön ska sjunka ihop som en gammal sufflé – likt midjemåttet efter jul, förhoppningsvis.
Fast vi har ju fortfarande våra grandiosa istappar utanför vardagsrummet att glädjas åt, en lokal attraktion som väcker oförställd beundran varje gång vi har gäster hemma. Här kan jag avslöja hur man gör för att få ett lika välvässat och välvuxet isstappgarnityr:
Rengör aldrig, säger aldrig, hängrännorna. Låt innehållet i dem sätta sig under flera säsonger, som allt mognare komposter. När en antydan till grönskande rabatt syns strax ovanför rännkanten vet man att förutsättningarna är de bästa för en rejäl propp – alla rännistappars moder. En rännpropp som inte ens ger vika för de mest envetna höstfloder.
Helst ska man också ha ett lite lagom värmeläckage från huset, så att istapparna växer till sig i kylan och speglar sig vackert i kvällsljuset.
Så nu sitter vi och tittar på det vackra droppet, prisar den vita vintern – och längtar efter varmare tider.