- Intresset för glas svalnade någon gång på vägen, till förmån för lera som i och för sig kan vara både skitig och ful, men också läcker och kaxig. Då, när jag valde sida, trots att morfar ägde det numera nedlagda glasbruket Engshyttan i Nybro, hade jag knappt tagit i lera, men jag upptäckte snart vilka möjligheter materialet har, säger hon.
När kvartersrestaurangen Landet mitt emot Konstfack öppnade 2005 fick Ylva i uppdrag att göra en kakelutsmyckning till fasaden vid restaurangens ingång, men att få en ny exteriör att smälta in i området var inte den enklaste sak i världen.
- Det var en jättehäftig känsla att bli tillfrågad, men det var ändå med viss vånda jag åtog mig arbetet, det kändes så definitivt. Väggen kanske ska sitta uppe i tjugo år.
För att få snurr på idéerna strövade Ylva förutsättningslöst runt Telefonplan och Midsommarkransen. Hon fotograferade bostadshus från olika decennier, men även företeelser med lokala förankringar: människor, fabriksbyggnader och träd.
- Jag var tvungen att få ett helheltsgrepp av huset i allmänhet och fasaden i synnerhet. Självklart var det viktigt att försöka göra ett slags avtryck av området på Landet.
Kakelfabriken i Ekeby lät glatt Ylva komma och trycka sina motiv på deras klinker i formatet 10 x 20 centimeter. Ylva screentryckte svarta och grå motiv om vartannat på de platta ytorna. Kruxet var att få till ett samspel mellan bilderna. Sammanlagt var det cirka 800 plattor som skulle sättas ihop till en enhet.
- Jag hade en bild i huvudet, men kastade om montaget åtskilliga varv. I den färdiga kompositionen är motiven uppbrutna och väggen får ett collageliknande uttryck. Varje platta blir som ett utsnitt ur närområdet, de lyfter fram och belyser det vardagliga man ser, men inte tänker på. I sammansättningen är plattorna omkastade, skapar en detaljrikedom, och ger olika upplevelser beroende på vilket avstånd man befinner sig på.
När hon i dag tänker tillbaka på den tiden, ser hon nöjd ut.
- Nöjd och stolt, säger hon som för säkerhets skull. Jag vill gärna fortsätta med utsmyckningar.
Ateljén har Ylva i Gustavsbergs gamla porslinsfabrik, men att hitta just hennes charmigt råddiga krypin är inte gjort i brådrasket. På golvet och på hyllorna står och ligger kakel i högar och kuber med screentryckta mönster staplade på varandra. Tittar man ytterligare några varv trängs också skulpturer, föremål och människor, alla gjutna miniatyrer från Ylvas fantasivärld.
- Kakel är alltid kul att jobba med. Varför det är kul? En kakelklädd vägg kan förändra ett helt rum. Jag gillar att jobba med plana ytor och med tredimensionella mönster som klättrar över kanter. Titta på kuberna, så förstår du vad jag menar.
Galleristen Inger Molin har en förmåga att upptäcka unga, triggade formgivare. Det resulterade i utställningen "Hero box" 2007. Till den gjorde Ylva en samling skulpturer på teMat action. Utgångspunkten var mediernas utbud av action- och hjältefilmer. Hur formar de oss? Vilka signaler skickar de ut?
- Men det handlar också om vilka mans- och kvinnoideal som presenteras. De fotografiska sekvenserna placerar jag i min symbolvärld.
Små, nakna figurer som leker loss på podier är alltid roligt, menar Ylva, och säger i samma stund att hennes formspråk är rent, svulstigt, detaljerat, färg- och innehållsrikt.
- Jag driver mig själv. Sedan rensar jag för att se om, och hur, det hänger ihop. Det är lättare att skala av än att tillföra. Å andra sidan, jag ser en sak, du ser en annan. Plana ytor har länge varit min utgångspunkt. Runda former går inte att screentrycka på. Där fick du lära dig något nytt, haha!
När Ylva gjorde sitt magisterarbete på Konstfack 2005 placerade hon gubbar på höga kuber.
- Se dem som en replik till stadens statyer. Figurerna fick en yta att spela på.
Ylva antecknar hellre än skissar. Ofta har hon en svag aning om vad hon vill, men mycket händer i stunden.
Kaklet och kuberna hänger med, men nu gjuter hon ofta och gärna miniatyrer: människor, djur och möbler från dockskåpsvärlden.
Stora värden. Små världar. Keramiska scenografier.
En blå isbjörn på en piedestal, försedd med en röd clownnäsa håller på att flippra ur. En vingklippt, vit svan på en Scen håller på att tippa över ena kanten. I mitten ligger en trave drivved och ett väderbitet musikinstrument. I den andra änden står en bokhylla från något dockskåp. Ett möte mellan naturen och mänsklig aktivitet och stad? Jag får en känsla av närvaro, men ändå inte, som om några har valt att lämna scenen. Kvar finns bara spår av mänsklig frånvaro. Håller naturen på att spela oss ett spratt?
Pappa Lars är professor i geovetenskap vid Göteborgs universitet.
- Visst kan det ha satt sina spår. Vad det är för känslor? Känslor av ödslighet, sorg och melankoli, kryddat med humor.
En vriden värld.