Valfrihet bygger på att den som ska göra ett val har tillgång till rätt information. Precis som finansmarknadsminister Norman och EU- och konsumentminister Ohlsson skriver är detta är långt ifrån fallet. Pensionssparare känner inte till vilka avgifter de betalar, än mindre hur mycket pengar det i slutändan handlar om. Vilka incitament som styr rådgivaren är aldrig öppet men det säger sig självt att de fonder som ger högst belöning troligen är de som rådgivaren vill sälja mest av. ”Aggressiv marknadsföring” kallar ministrarna Norman och Ohlsson det för och vill införa granskning av rådgivarna. Detta tycker jag är positivt, men det är fortfarande en lång väg kvar tills spararna har tillräcklig egen kunskap för att fatta bra beslut.

Fondförsäkringar har varit långt mer populära än pensionssparande i försäkringsbolag med så kallad traditionell förvaltning. Detta är en förvaltningsform som innebär att försäkringsbolaget bestämmer hur pengarna skall placeras och som ger en garanterad värdetillväxt samt möjligheter till återbäring. Det finns i grunden något mycket sympatiskt i tanken att spararen själv ska bestämma över sitt pensionssparande och hur pengarna ska placeras. Att spara i fondförsäkring kräver dock mer av spararen själv, både när det gäller kunskap, aktivitet och engagemang. Att bara 1,6 procent av alla nya premiepensionssparare gör ett aktivt val och att 42 procent av kapitalet efter tio år fortfarande inte flyttats tyder dock på att spararna av någon anledning inte vill eller kan vara aktiva.

De senaste årens valfrihet har med andra ord endast utnyttjats av ett fåtal. Om man nu ens kan tala om valfrihet när spararna sitter med ett sådant informationsunderläge.

I dag pågår alltså den så kallade Livförsäkringsutredningen, tillsatt av regeringen, där bland annat retroaktiv flytträtt ser ut att föreslås. Det innebär i korthet att tidigare ingångna pensionsavtal rivs upp för att på så sätt låta kunderna få chansen att flytta sina pengar till andra aktörer. Precis som vid tidigare reformer är ledordet valfrihet. Men den valfrihetsreform det ofta talas om riskerar att leda till en annan typ av ovalfrihet som dagens system anklagas för.

Det hela är ganska enkelt. Genom att riva upp gamla avtal och införa tvingande flytträtt ändras spelreglerna och marknaden öppnas med möjlighet för många aktörer att tjäna nya pengar på pensionssparande verksamhet. Ska kundernas intresse kunna tas tillvara krävs långtgående lagstiftning kring rådgivarens roll och uppgift, något som få i dag önskar sig.

Fördelarna med traditionella livförsäkringarna är många. De är billigare än fonder, de skapar en utjämning övar tiden och ger en möjlighet att få pensionen att räcka hela livet. I och med de långa placeringshorisonterna bidrar de även till finansiell stabilitet och långsiktiga investeringar.

Traditionell livförsäkring ger dessa fördelar mot att spararen i sin tur väljer att låsa in sitt sparande under en längre tid. Precis som du kan förbinda dig att inte röra dina sparpengar på ett sparkonto i utbyte mot en högre sparränta. Eller på samma sätt som du kan välja att binda bolånen under lång tid.

Traditionell livförsäkring har gett en bra pension åt våra kunder och att ömsesidiga försäkringsbolag har visat stå sig starka i stressade lägen är Folksam ett bra exempel på. Med det som bakgrund är det inte förvånande att Skandia – som förr i tiden sade sig bygga värde åt sina kunder genom fokus på aktieägaravkastning – nu kommer att ombildas till ett ömsesidigt försäkringsbolag, där kunderna alltså är ägarna.

Folksam är för en utvidgning av flytträtten, men det får inte leda till nackdelar för kunderna. Den valfrihet som det brukar talas om ska också vara verklig för kunden. Det kommer den inte att bli med det liggande förslaget från Livförsäkringsutredningen.

Anders Sundström, verkställande direktör, Folksam