En allt starkare kritik gör gällande att det internationella samarbetet i FN:s regi spelat ut sin roll som arena för att lösa globala miljö- och utvecklingsproblem. Klimatförhandlingarnas tröghet och svårigheten att uppfylla FN:s millenniemål för fattigdomsbekämpning tas som intäkt för det globala samarbetets tillkortakommande. Men, världen står inför globala problem av sådan akut natur att endast samarbete på global nivå kan lösa dem.

Sverige spelar en viktig roll i det internationella samarbetet för en hållbar utveckling. Det globala miljösamarbetet började med Stockholmskonferensen 1972. Sverige är ett internationellt föredöme på miljöområdet och har ett oproportionerligt stort inflytande på miljö- och utvecklingsfrågor.

Vi presenterar här våra slutsatser om huvudprioriteringar för Sveriges bidrag till en global hållbar utveckling, baserat på forskning vid Stockholm Environment Institute, SEI, och erfarenheter från FN:s förhandlingar om klimat och miljö.

Vissa framsteg har gjorts i FN:s regi under 2010. På toppmötet i Nagoya enades världens länder om att sätta upp konkreta mål för skydd av biologisk mångfald, och att avsätta 17 procent av världens hav och 10 procent av världens landområden för att säkra ekosystemens förmåga att generera välfärd. En ny vetenskaplig panel för biologisk mångfald och ekosystem etablerades med FN:s klimatpanel IPCC som förebild. Två tunga vetenskapliga processer finns nu som stöd för framtida beslutsfattande. Motsvarande kunskapsunderlag behövs för nationella beslutsfattare.

FN:s klimatförhandlingar i Cancún i Mexiko innebar vissa framsteg och FN-processen fick en välbehövlig vitamininjektion. Ett nytt ramverk för klimatanpassning har etablerats och en grön klimatfond ska finansiera anpassning och utsläppsminskningar i utvecklingsländer. En konstruktiv ansats hos några av utvecklingsländerna löste frågan om rapportering av åtgärder för att minska utsläppen.

Men dessa marginella framsteg är inte huvudanledningen till att stödja det globala samarbetet för hållbar utveckling, utan världens utmaningar under kommande år.

Klimatförändringen och utarmningen av världens ekosystem utgör två övergripande problem. En stor del av lösningen handlar om att säkra en hållbar energi- och livsmedelsförsörjning i världen. En omvandling av världens energisystem och lantbrukssystem, bort från fossila energikällor och förorenande och utarmande odlingsmetoder, kommer att vara en grundbult för mänsklighetens framtida utveckling.  

Energi är en ödesfråga nära knuten till klimat- och utvecklingskriserna. Det finns ingen välfärd utan tillgång till stora mängder billig och säker energi. I dag lever 2 miljarder människor utan tillgång till basala energitjänster. En genomsnittlig svensk använder 10 gånger mer energi än en genomsnittlig kenyan. Världens energibehov väntas nära nog fördubblas de kommande 40 åren.

För att ha en rimlig chans att undvika en farlig klimatförändring, där den globala medeltemperaturen överskrider 2 grader, måste vi i industriländerna fasa ut de fossila energikällorna på global nivå till år 2050. Forskning vid SEI visar att världens rika länder radikalt måste minska sitt fossila beroende redan 2020–2030, för att ge utrymme för snabbt växande fattiga ekonomier att under en övergångsperiod öka sin energianvändning. Detta är en gigantisk omställning. Men forskning indikerar att det bör gå och att investeringskostnaden i en hållbar energiframtid inte är oöverstiglig.

Ledande ekonomer har beräknat att globala utsläppsminskningar på 80–90 procent kan skapa nya jobb och stimulera innovation till en kostnad av 1–3 procent av världens BNP, en betydligt lägre kostnad än för ökade klimatproblem.

Slutsatsen blir att vi nu nått en punkt där vi överskrider flera gränser för jordens förmåga att generera social och ekonomisk utveckling på lång sikt. Vi har inte bara en klimatkris att hantera utan även en global ekosystemkris.

Detta nya läge kräver ett fördjupat globalt samarbete mellan världens länder i nära samarbete med forskare. Lokala, regionala och globala miljöförändringar samspelar nu på ett sätt som riskerar att underminera möjligheter att säkra och vidareutveckla de sociala och ekonomiska framsteg som gjorts i flera av världens tillväxtekonomier. Dessa miljö- och resursutmaningar ställer enorma krav på omställningar av produktion och konsumtion, investeringar i industri, energi och transportsystem.

Det globala miljö- och utvecklingssamarbetet måste nu öka i intensitet. Parallellt med FN-samarbetet kan och bör enskilda länder, själva och i samarbete, fastställa de politiska ramar som möjliggör en omställning.

2011 är ett viktigt år då vi har möjlighet att etablera de institutionella formerna för en hållbar global framtid. Hösten 2010 tillsatte Ban Ki-moon en högnivåpanel för global hållbarhet som ska rapportera inför FN:s globala miljökonferens i Rio de Janeiro 2012, 20 år efter Earth Summit i Rio och 40 år efter FN:s miljömöte i Stockholm. Sverige kom med idén att etablera panelen.

Sverige ligger i framkant inom politiken för global utveckling och grön ekonomi och kan föra fram viktiga lösningar inför Rio+20-mötet och FN-klimatmötet i Durban under 2011. Detta kan förvaltas genom att Sverige:

a. Etablerar en permanent vetenskaplig kommission för globala miljöförändringar till stöd för regeringens internationella arbete för hållbar utveckling på samma sätt som i exempelvis Tyskland och Storbritannien.

b. Tillsätter en ”chief scientist” i regeringen med uppgift att – i första hand – stödja regeringen med vetenskapligt nytänkande för utveckling inom framför allt energi, livsmedelsförsörjning, ekonomi och förvaltning.

c. Tar initiativ till en samordning av internationella processer och avtal för att skapa bättre fungerande styrning och kontroll av samspelande globala system, där till exempel klimatfrågan integreras med förvaltning av ekosystem, energiförsörjning och fattigdomsbekämpning.

Miljöproblemen är nu globala, och utgör inte en ”externalitet” i den övergripande samhällsutvecklingen. Miljöfrågorna är utvecklingsfrågor och avgörande för ekonomi och säkerhet i framtiden. Devisen från Riokonferensen 1992 att ”tänka globalt och agera lokalt” har visat sig vara otillräcklig. Nu måste vi ”tänka globalt och agera globalt”.

Johan Rockström professor SEI
Måns Nilsson professor SEI
Richard Klein professor SEI
Clarisse Siebert forskare SEI
Lisa Schipper dr SEI
Bo Kjellén seniorforskare SEI