DN Debatt

”2011 har tveklöst inneburit att Europas röst försvagats”

Nyårskrönika. Sverige har ett direkt ekonomiskt intresse av att krisen i eurozonen övervinns. Men minst lika viktigt för oss är att den försvagning av Europas möjligheter till inflytande som krisen inneburit, kan övervinnas. Ett Europa som försvagas och förlorar i inflytande innebär en farligare framtid för oss alla. Därför fortsätter vi det långsiktiga arbetet för att stärka den gemensamma europeiska utrikespolitiken. Sverige kan bidra med mycket till detta och för att övervinna de ekonomiska utmaningarna. Vi har en skyldighet att vara konstruktiva européer, skriver Carl Bildt.

Jag vågar påståendet att de gångna två decennierna har varit de sannolikt bästa för mänskligheten under all den tid vi kan överblicka. Det gäller inte bara i vårt eget Europa med de framsteg som skett här. I världen i stort tänker jag inte bara på att antalet dödade i krig faktiskt gått ner, och att demokratins idé gjort betydande framsteg, utan också på de många miljoner som lyfts ur fattigdom, som fått en utbildning och som kunnat se fram mot ett längre och bättre liv.

Alla de mått som visar vad som återstår att göra, visar också på de nästan hisnande framsteg som skett i större delen av världen.

Vetenskapens och teknikens utveckling har gett oss enorma nya möjligheter, men det handlar också om den utveckling mot öppnare samhällen, öppnare ekonomier och en öppnare värld som ibland sammanfattats i uttrycket globalisering.

Ser vi framåt är få uppgifter viktigare än att försöka att medverka till att denna utveckling fortsätter.

Det gäller självfallet globalt, men blir allt tydligare om vi ser på områden i den omedelbara närheten av vårt Europa.

2011 tände på allvaret hoppet om en verklig vår för hela den arabiska världen. Betydelsen av detta kan knappast överskattas. Öppnare samhällen och öppnare ekonomier i hela Nordafrika och Västra Asien skulle innebära ett enormt lyft av möjligheter för en halv miljard människor.

Och även om utvecklingen öster om oss är motsägelsefull – mörkret i Minsk och konspirationerna i Kiev – är det svårt att inte känna inspiration av de krav på verklig demokrati som vi ser på gatorna i Moskva och St Petersburg.

Men utvecklingen är inte enkel.

Året av omvandlingar i arabvärlden har krävt fler liv än konflikten i Afghanistan, och i Syrien finns en akut risk för att fortsatt motstånd från en regim som inte kan överleva kommer att leda till att många fler liv kommer att spillas.

Där demokratin nu bryter fram ser vi kraften också hos olika mer eller mindre islamistiska strömningar och grupper. Och dessvärre går det inte att bortse från tecknen på ökade sekteristiska spänningar i delar av regionen. Utvecklingen i Irak dessa dagar är mycket bekymmersam.

För ett år sedan skrev jag på denna sida att ”vi behöver ett starkare Europa för att möta de globala politiska utmaningarna” under det år som då randades.

Utvecklingen sedan dess har tveklöst inneburit att utmaningarna inte minst i det europeiska närområdet har ökat, men har lika tveklöst inneburit att Europas möjligheter försvagats.

Och i kombinationen av detta ligger faror.

EU:s inflytande i Europa och världen har i mångt och mycket grundats på den magnetism som vår modell för politisk samverkan och ekonomisk utveckling har haft. Den var till exempel alldeles avgörande för den lika lyckosamma som viktiga integrationen av Centraleuropa under de gångna två decennierna.

Skulle modellen uppfattas som haltande så kommer magnetismen snabbt att avta, och våra möjligheter att påverka utvecklingen söder eller öster om oss – och i världen i övrigt! – att påtagligt försvagas.

Vi riskerar en värld där våra värderingar och våra intressen står svagare – där den utveckling mot öppnare samhällen och ekonomier som betytt så mycket börjar äventyras.

Förutsättningar för en global ordning baserad på den internationella rätten skulle med all sannolikhet försvagas, och avgörande utmaningar som till exempel klimathotet bli svårare att möta.

Att Sverige har ett fundamentalt säkerhetspolitiskt intresse av en allt starkare europeisk integration är numera knappast kontroversiellt.

Ett samverkans Europa innebär förvisso sina utmaningar – det finns alltid någonting att klaga på i Bryssel! – men att ett söndringens Europa skulle riskera att föra oss tillbaka till faror från förr inses nog av de flesta.

Men i det utvecklingsskede där så gott som varje del av vårt samhälle är allt mer beroende av globaliseringens olika flöden av varor, tjänster och information har vi ett minst lika tydligt intresse av ett Europa vars röst räknas och hörs i världen i stort.

Utfallet av folkomröstningen 2003 innebär att Sverige inte är med i eurosamarbetet – det kommer att ta sin tid innan den frågan kommer på agendan igen – men vi är ändå mer integrerade med den europeiska ekonomin i stort än vad vi var då. Och därmed direkt beroende av dess utveckling.

Att vi har ett direkt ekonomiskt intresse av att krisen i eurozonen övervinns är en sak, men minst lika viktigt är vårt politiska intresse av att den försvagning av Europas möjligheter till inflytande som denna inneburit kan övervinnas.

Ett Europa som försvagas och förlorar i inflytande innebär en farligare framtid för oss alla.

Under det kommande året kommer vi att fortsätta att arbeta för att den gemensamma europeiska utrikespolitiken förstärks. Det är ett arbete med långt tidsperspektiv, men det gör det inte mindre viktigt.

Och det går hand i hand med det allt starkare samarbete vi bygger i Norden och i Östersjöregionen med bland annat Polen.

Men avgörande är självfallet hur de ekonomiska svårigheterna kan övervinnas. Det handlar först och främst om att förbättra tillväxt- och konkurrenskraft i ekonomier där detta gravt försummats, men vi skall heller inte bortse från de utmaningar i dessa avseenden som vi själva står inför.

Jag är övertygad om att Sverige har mycket att bidra med i samtliga dessa avseenden. Ingen – allra minst vårt Sverige – skulle gynnas av att vi blev en marginalstat i det europeiska samarbetet. Också vi har en skyldighet att vara konstruktiva européer inför de utmaningar vi nu står inför.

Carl Bildt (M), utrikesminister