Sanningens ögonblick. För att den svenska välfärdsmodellen ska överleva, måste vi hantera det som redan Tage Erlander på 60-talet kallade ”de stigande förväntningarnas missnöje”. En del i detta är att vi 40-talister måste räkna med att använda en del av det vi sparat till vår egen äldrevård. Det offentliga måste täcka alla nödvändiga och tunga omvårdnadsinsatser för dem med små eller inga marginaler. Det är också mot den bakgrunden vi andra behöver ta ett större finansieringsansvar för oss själva, skriver Peje Emilsson.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har initierat en diskussion om sambandet mellan arbetets andel av vår livstid och pensionens storlek. Om vi förvärvsarbetar en allt kortare del av vår livstid måste vi räkna med att pensionens storlek påverkas. Den dåvarande S-ledaren Mona Sahlin påpekade redan sommaren 2009 att fler äldre behöver jobba längre för att klara kraven på framtidens ekonomiska standard.
Men frågan gäller inte bara våra pensioner. De regelbundna påminnelserna om vanvård i äldreomsorgen visar att dagens system för organisation och finansiering av denna har kommit till vägs ände – och detta redan innan vi 40-talister har börjat efterfråga äldrevård.
En del hävdar att problemen i svensk äldrevård beror på valfrihet. Inget kunde vara mer felaktigt. Bristen på inflytande från äldre och deras anhöriga över var och på vilka villkor vården ska ges är påtaglig. Merparten av all enskilt driven äldreomsorg i Sverige i dag har etablerats efter politiska upphandlingar som syftar till att minimera kostnader i en verksamhet som i övrigt ska bedrivas på exakt samma sätt som förut.
Äldreomsorgens stora utmaning handlar om ett vidgat gap mellan medborgarnas krav och förväntningar och vad våra offentliga resurser klarar av att bära. Tage Erlander myntade redan på 1960-talet i skriften ”Valfrihetens samhälle” begreppet ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Med ett växande finansieringsgap kommer mycket i äldreomsorgen att fortsätta handla om besparingar. Samtidigt är det svårt att inte se högre krav som rätt självklara och vi som närmar oss den tid när vi ska bli en del av äldreomsorgen har höga förväntningar. Vi vill själva påverka hur vi ska leva också under våra sista år på jorden – kanske i synnerhet om vi inte tillhör den minoritet som har förmånen att dö friska.
Det råder redan i dag underskott på äldrevårdsplatser. Socialstyrelsen visade strax före nyår att det under 2010 var cirka 6 000 personer som efter biståndsbedömning hade väntat i mer än tre månader för en plats på ett vård- och omsorgsboende. Resursbristen är över oss. Tiden är mogen att pröva nya lösningar.
Ett sätt kan vara att omvandla den del av kommunalskatten som går till äldreomsorg, och den del av landstingsskatten som går till medicinska insatser på äldreboenden, till en statlig äldrevårdsförsäkringsavgift. Försäkringen kan sedan, efter biståndsbedömning, falla ut i form av en ”peng” till valda certifierade utförare eller som kontantersättning för stöd till anhörigvård. Poängen är att vårdapparaten anpassas till den enskildes behov och inte tvärtom.
En sådan modell påminner om det system för äldrevårdens finansiering som i bred enighet mellan höger och vänster etablerades i Tyskland på 1990-talet.
Vi måste dock vara medvetna om att en sådan statlig gemensam försäkring, precis som våra statliga pensioner, inte kommer att räcka längre än till en god bastrygghet. Rut- avdraget har underlättat för äldre att komplettera hemtjänsten med egenfinansierade tilläggstjänster och det finns starka skäl till att studera en utvidgning av detta. Vi 40-talister – som utgör runt tio procent av befolkningen men enligt vissa beräkningar står för över hälften av samhällets köpkraft och privata förmögenhet – måste räkna med att använda en del av det vi sparat under ett långt liv till vår egen äldrevård. Det torde också komma att gälla för alla generationer efter oss.
Tanken att behöva betala en del själva är något som politiker av alla kulörer länge värjt sig mot men sanningens ögonblick kryper allt närmare. Hållbara prioriteringar i de offentliga budgetarna blir allt svårare att göra för våra folkvalda. Jag tycker att vi 40-talister ska fråga oss om det är mer rättfärdigt att våra privata tillgångar går i arv till barn och barnbarn än att användas till delfinansiering av vår äldrevård.
Det finns förstås – även i min generation – de med små eller inga marginaler, med få eller inga tillgångar, som inte kommer att kunna delfinansiera en framtida omsorg ens om det varit möjligt att förbereda under arbetslivet. Det är för deras skull som den offentliga försäkringen måste täcka alla nödvändiga och tunga omvårdnadsinsatser men också därför som vi andra behöver ta ett större eget finansieringsansvar för oss själva.
För att den svenska modellen med en grundläggande gemensamt finansierad välfärd ska kunna överleva och vidareutvecklas i en förändrad demografisk verklighet måste vi på ett konstruktivt och pragmatiskt sätt finna former att hantera de ”stigande förväntningarnas missnöje:” En del i detta måste bli att vi 40-talister kommer att behöva betala mer själva för omsorg på äldre dar.
Peje Emilsson, entreprenör inom bland annat äldreomsorgen