Nästa år är ett stort avtalsår. Hundratals centrala kollektivavtal och tusentals lokala avtal ska förhandlas om på arbetsmarknaden. Inom våra sex förbund ryms drygt 100 centrala avtal, nästan samtliga kommer att omförhandlas nästa år. Förhandlingarna kommer att genomföras under en ekonomisk kris med en stigande arbetslöshet. Vi säger ofta inför en avtalsrörelse att det blir svårare än någonsin. Den här gången talar mycket för att det stämmer.

I medierna har några av våra motparter tydligt uttryckt att de inte vill lägga en enda krona i de centrala avtalen, allt ska förhandlas lokalt och helst individuellt. Tydligast kanske Almega har varit som signalerar att de vill flytta arbetstagarnas inflytande helt och hållet till företagsnivå. Arbetsgivarna anser att våra kollektivavtal är omoderna och oflexibla. Jonas Milton, chef på Almega, tycker att de centrala avtalen hellre borde vara som tunna ostskivor med stora hål i. Almega vill inte ha någon reglerad lägstalön i de centrala avtalen. Självfallet är allt detta helt oacceptabla utgångspunkter för våra medlemmar.

Samtidigt som arbetsgivarorganisationerna lägger nollbud och motiverar detta med det rådande arbetsmarknadsläget med hög arbetslöshet, så säger Konjunkturinstitutet att nollavtal vore direkt skadliga för samhällsekonomin. Konjunkturinstitutet gör bedömningen att upp till 2,5-procentiga löneökningar är det bästa för sysselsättningen och samhällsekonomin. I LO-samordningen har vi kommit fram till lönekrav på 2,6 procent, dock lägst 620 kronor per månad. Samtidigt fortsätter vi med jämställdhetspotten för att minska löneglappet mellan män och kvinnor och kraven har i övrigt en låglöneprofil. Vi tycker att dessa krav är väl avvägda och ansvarsfulla i ett ostadigt arbetsmarknadsläge och i mötet med en osäker framtid.

Avtalsrörelsen 2010 kommer dock inte att handla bara om kronor och ören. Det kommer också att finnas principiella frågor som blir minst lika viktiga. Vi kommer i denna artikel att fokusera på den nya trenden, nämligen att företag sparkar sin personal och i stället tar in bemanningsföretag.

På senare tid har ett par, inte på något sätt unika, fall fått extra mycket uppmärksamhet. Klädkedjan Urban Outfitters valde – i stället för att hörsamma de anställdas önskemål om kollektivavtal – att sparka allihop och i stället erbjuda dem anställning genom ett bemanningsföretag. Ledningens förklaring var att det var ”en praktiskt lösning” att låta ett bemanningsföretag ta över ansvaret eftersom ledningen själv sitter i London. Givetvis finns det andra bakomliggande förklaringar till att det amerikanska företaget hellre vill att någon annan tar det ansvaret. Det blir lättare att hyra in endast de personer man önskar och ”överskottet” av människor har någon annan ansvaret för, nämligen bemanningsföretaget.

Ett annat företag som hoppat på trenden att sparka och hyra in är underhållsföretaget EuroMaint Rail, som nyligen genomförde en organisationsförändring och varslade 91 anställda på verkstaden i Malmö eftersom företaget hade svårigheter att ”hantera fast personal”. Ett antal av dem som har varslats kommer dock att erbjudas anställning igen, men då i ett bemanningsföretag.

Här har vi ett företag som slänger bort decennier av uppbyggd kompetens och erfarenhet för att i stället hyra in annan arbetskraft till lägre priser. Det finns redan ett kollektivavtal på arbetsplatsen och det är uppenbart att företaget är ute efter att sänka kostnader genom att frigöra sig från det gällande kollektivavtalet. Semesterdagar och pensionsförmåner ryker all världens väg och på köpet får de som jobbar kvar en otryggare anställning.

Det finns en stark opinion mot denna nya trend. Vi lät opinionsföretaget Novus Opinion mäta vad den svenska allmänheten tycker om detta. På frågan ”Tycker du att det är rätt eller fel att arbetsgivare säger upp anställda och tar in arbetskraft via bemanningsföretag?” svarar 77 procent att det är fel, 11 procent att det är rätt och resten svarar vet ej.

Ingen verkar heller vilja drabbas av detta, nästan ingen vill ha sin anställning i ett bemanningsföretag. På frågan ”Skulle du personligen föredra att ha din anställning hos ett bemanningsföretag eller direkt i det företag där du utför ditt arbete?” svarar 88 procent att de vill ha sin anställning direkt i det företag där de utför sitt arbete, 2 procent föredrar bemanningsföretaget, 1 procent svarar vet ej och för 9 procent spelar det ingen roll.

Vidare tycker en majoritet av LO:s medlemmar att frågan bör prioriteras i avtalsrörelsen. På frågan om LO-medlemmarna tycker att facket ska gå i konflikt för att förhindra att företagen ska säga upp anställda och ta in arbetskraft via bemanningsföretag svarar 81 procent ja, 7 procent nej samt 12 procent vet ej. 8 av 10 LO medlemmar tycker att frågan är så central att facket bör vidta stridsåtgärder om förhandlingarna i denna fråga misslyckas.

Novus Opinion har på uppdrag av 6F också ställt följande fråga ”Tycker du att företag ska kunna säga upp personal och sedan återanställa samma personer via bemanningsföretag, som ett sätt att kringgå LAS?” 74 procent av allmänheten svarar nej, bara 11 procent ja och resten vet ej.

Resultaten i denna undersökning är slående. Svenska folket gillar inte trenden och vill att facket ska göra vad de kan för att bromsa denna utveckling i nästa års avtalsrörelse.

I dag finns inga lagliga möjligheter att hindra företag från att säga upp personer och i stället erbjuda dem anställning i ett bemanningsföretag. Företag brukar allt som oftast ställa sina anställda inför ett ultimatum: följ med över till bemanningsföretaget eller bli uppsagd på grund av övertalighet. Turordningsregler och las sätts ur spel eftersom det ofta handlar om större enheter vid företagen som outsourcas. Många använder de hål som finns i las för att kringgå skyldigheter i samband med övergång av verksamhet.

I LO:s gemensamma avtalskrav finns situationen inom bemanningsmarknaden med som en högt prioriterad fråga. De centrala avtalen kommer att genomlysas ordentligt för att se över de olika möjligheter som finns för att förbättra villkoren och anställningstryggheten för våra medlemmar. Svenska folket och LO-medlemmarna har en tydlig uppfattning i denna fråga och det är vår uppgift att arbeta utifrån de krav som våra medlemmar ställer på oss. Nästa års avtalsrörelse kommer att bli tuff.

6F – fackförbund i samverkan:

Janne Rudén ordförande
Sven-Olof Hellman avtalssekreterare Seko

Hans Tilly ordförande
Torbjörn Johansson avtalssekreterare Byggnads

Lars Lindgren ordförande
Marcel Carlstedt avtalssekreterare Transport

Jonas Wallin ordförande
Ronny Wenngren avtalssekreterare Elektrikerna

Hans Öhlund ordförande
Magnus Pettersson avtalssekreterare Fastighets

Lars-Åke Lundin ordförande
Micke Johansson avtalssekreterare Målarna